Archives juni 2003

Fler får tillgång till renrumsteknik genom nytt nätverk

Nu ställer tunga forskningsfinansiärer ökade krav på effektivitet och samordning när det gäller resurserna vid landets största renrum – högkvalificerade laboratorier med extremt dyrbar utrustning.
Ett nytt nätverk, initierat av Vetenskapsrådet, ska bromsa kostnadsökningen nationellt och få fart på användningen av laboratorierna.
Vinnare är de enskilda forskare som lättare får tillgång till renrummen. Forskningsfinansiärerna slipper dubbelfinansiering av utrustning.

– Vi ställer hårda krav på laboratorierna att föra en konstruktiv dialog om prioriteringar och att ytterligare specialisera sina respektive verksamheter, säger Pär Omling, generaldirektör på Vetenskapsrådet.

De berörda laboratorierna är Electrumlaboratoriet vid KTH, MC2 processlaboratorium vid Chalmers och Ångströmlaboratoriet i Uppsala. Dessa drivs med helt andra kostnader än de mindre och mer högspecialiserade renrum som finns vid till exempel universiteten i Lund och Linköping.

Den dyra driften av de kvalificerade renrummen har gjort att de som använder laboratorierna får ta ett allt större eget ansvar för driften, vilket fått till följd att tröskeln för att ta sig in i dem blivit högre och högre, både ekonomiskt och kompetensmässigt.

För att samordna investeringsbehovet , undvika dubblerad utrustning och ge fler forskare möjlighet att använda dessa laboratorier går nu Vetenskapsrådet, Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, Stiftelsen för Strategisk Forskning och VINNOVA samman och finansierar ett nätverk. Var och en satsar fem miljoner per år under en treårsperiod.

Akut behov av samordnade resurser
Renrum används vid mikrofabrikation, det vill säga vid framställning av komponenter i extremt liten skala, såsom mikro- eller nanometer. Tekniken används inom exempelvis mikroelektronik, optik, atomfysik, sensorteknik och bioteknik. När renrum började byggas upp i Sverige var både konjunktur och finanser bättre. I dag är det ekonomiska läget betydligt tuffare både inom och utom forskarvärlden, och behovet av samordnade resurser därför alltmer akut.

– Att finansiera avancerade renrum från forskarnas ordinarie anslag går inte längre, säger Pär Omling. Tillkomsten av Vetenskaprådet och VINNOVA har också gett andra förutsättningar än tidigare att samordna nationell finansiering.

Större rörlighet krävs
I framtiden måste forskarna bli mer rörliga och kunna ta sig dit den relevanta utrustningen finns. Att laboratorierna ska gå mot en ökad specialisering betyder dock inte att forskningen ska specialiseras mer. Flera av dem som Forska talat med tror istället att effekten kan bli den motsatta – en breddning av tillämpningen. Genom att intensifiera kontakterna med industrin och genom att ge fler forskare tillgång till de kvalificerade renrummen kan mikrofabrikation spridas som en teknik att använda inom nya områden.

Anders Flodström, rektor för KTH, menar att den specialisering som det talas om till stor del redan är genomförd. Han ser två alternativa scenarier inför framtiden, båda positiva:

– Antingen blir det en andra vår för den här tekniken med en förnyelse och breddning av tillämpningen eller också handlar nätverket mer om ett bättre resursutnyttjande för att inte sprida de nationella resurserna ännu mer.

Redan 2002 påpekade en internationell utvärderingsgrupp att Sverige har mycket avancerade anläggningar för mikrofabrikation, men att de nationella tillgångarna inte är tillräckligt samordnade och att anläggningarna drivs med överkapacitet.

Sören Berg, professor i elektronik vid Ångströmlaboratoriet i Uppsala, fick då i uppgift att leda arbetet med att samordna resurser vid de största renrummen, ett arbete som nu utvecklas och intensifieras i det nya nätverket. För hans efterträdare, nätverkets koordinator, blir uppgiften att aktivt marknadsföra renrummen för nya, potentiella användare inom forskarvärlden och näringslivet. En uppgift som laboratoriechefer inte har tid eller resurser för.

Nya möjligheter för enskilda forskare
Den samordnade finansieringen öppnar dessutom nya möjligheter för enskilda forskare att komma in på laboratorierna. Något man i sin tur hoppas ska ge en ökad och mer effektiv användningen av dessa.

– I dag måste man i princip tillhöra en forskargrupp knuten till de namngivna laboratorierna för att få tillgång till renrummen, vilket stänger ute många, berättar Sören Berg. Nu anställer vi ingenjörer som ska finnas på plats vid de tre laboratorierna och bistå externa användare med teknisk support.

För Anita Lloyd Spetz vid Linköpings universitet är detta en välkommen nyhet. Hon forskar kring kemiska sensorer och är i dag hänvisad till att jaga samarbetspartners eller försöka samköra med andra forskningsprojekt för att få tillgång till renrumsfaciliteterna vid Chalmers och KTH. Renrummet som finns i Linköping är mycket litet och enbart designat för enklare processning.

– Det är jättebra att samordna nationella resurser, säger hon. För oss blir det en väldig skillnad att veta att det finns särskilda tekniker även för oss på de tre större laboratorierna och att man inte behöver forskningspengar knutna dit för att komma in.

Nätverket kommer att ledas av en styrelse som även fördelar de årliga anslagen. Det löpande arbetet sköts av en projektanställd koordinator. I dagsläget är varken styrelse eller koordinator tillsatt.

Krönika: Kunskap som inte kan förmedlas är död

”Kunskap som inte kan förmedlas är död” hörde jag nyligen någon säga. Ett sådant yttrande kan verka lite tillspetsat, men tyvärr tror jag att det innehåller en viss sanning. Mycken av den kunskap som produceras av forskare och vetenskapare är i praktiken död för många människor.

Inte, naturligtvis, för forskarvärlden. Där lever kunskapen. Och givetvis har det gjorts en hel del för att föra ut forskningen till den breda allmänheten. Ändå är forskningens resultat ofta egendomligt och oförtjänt okända.

Våra huvudmän uttrycker för sin del en högst legitim önskan att vi skall föra ut forskningens innehåll.

Naturhistoriska riksmuseet bedriver en omfattande forsknings- och publik verksamhet som baserar sig på museets stora samlingar. Det är ytterst dessa samlingar, med sina dolda och uppenbara betydelser, som är grunden för den kunskap som vi vill förmedla. Frågan om hur detta kan ske på bästa sätt upptar mycket av vår tid just nu.

Hösten 2002 genomfördes en internationell utvärdering av museets forsknings- och samlingsverksamhet för att få in friska tankar och idéer om hur vi skall kunna utveckla och organisera oss. I den kom det fram att vi har en skicklig och professionell forskningspersonal och förstklassiga samlingar.

Men det fanns också rekommendationer för att rusta Naturhistoriska riksmuseet inför framtiden, bland annat när det gäller att presentera forskningens resultat och stärka sambanden mellan forskning och publik verksamhet.

Vi arbetar nu med att utveckla museets arbete med förmedling och populärvetenskap, ”tredje uppgiften”, på ett sätt som kan fånga upp forskningens kompetens och anpassa information till olika användargrupper (åldrar, förkunskaper, användningsområden, myndigheter, journalister, politiker med mera).

Vi har studerat exempel på hur man arbetar med dessa frågor i andra länder och museer och funnit att samverkan forskning/publik verksamhet, förmedling, bör formaliseras på något sätt. Man kan t.ex. tänka sig att medarbetare från olika delar av museet bildar en permanent grupp som fungerar som ett ”nav”. Detta nav kan stödja arbetet med förmedling och populärvetenskap genom att samordna och organisera det, låta forskare och förmedlare mötas och överföra erfarenheter sinsemellan som gör dem mer skickade att korrekt och begripligt förmedla forskning och forskningsresultat till en större krets.

Ännu ett sätt som vi vill pröva är att att formera museets forskning i teman under rubriker som ”Naturmiljö och människa” eller ”Ekosystem och arthistoria” för att nämna två. Dessa ämnesövergripande teman möjliggör en tydligare koppling till samhällsrelevans och gör forskningens innehåll enklare att kommunicera till alla våra intressenter.

Naturhistoriska riksmuseet har nyligen formulerat en vision som enkelt uttrycker vår strävan. Den lyder: ”Vi vill öka alla människors kunskap om naturen och dess mångfald”. Det arbete som vi nu utför när det gäller kunskapsförmedling skall naturligtvis tjäna till att uppfylla vår vision och befästa vår identitet som ”den engagerade läraren”.

För att sluta cirkeln från det inledande påståendet vill jag påstå att ”Utan levande kunskap kan vi inte förstå, omhulda eller älska naturen i all dess mångfald”. Kunskap och kärlek utgör grunden för att vilja värna, försvara och bevara naturen och dess rikedom för framtiden. Om vi lyckas förmedla vår kunskap så att den viljan skapas hos de många människorna har vi, menar jag, gjort en någorlunda tillräcklig insats för att berättiga vår existens.