Arkiv 2004

Trots att en skola för alla är en viktig politisk fråga finns inte tillräckligt mycket forskning om vad som ses som normalt beteende hos skolbarn och om hur de behandlas som stämplas som avvikande. Det är anledningen till att Vetenskapsrådets Utbildningsvetenskapliga kommitté nu satsar på att få igång nya forskningsprojekt om detta.

– Skolan står inför en helt ny situation. Barn som inte passar in för att de är bråkiga eller har ett funktionshinder måste fångas upp så att de inte försvinner på vägen. Allt fler måste ta sig igenom skolan när arbetsmarknaden för outbildade försvinner och vi försöker nå målet att hälften av varje årskull ska läsa vidare på högskolan, säger Roger Säljö som är professor i beteendevetenskap vid Göteborgs universitet och ledamot i Utbildningsvetenskapliga kommittén.

Att få till en rättvis skola är viktigt för att ge alla barn samma chans, men också för samhällsutvecklingen i stort. De grupper som historiskt inte givits plats i skolan – flickor, pojkar från socialt sämre miljöer och funktionshindrade – var de som lyfte sig själva och hela landet under 1900-talet tack vare möjligheten till utbildning.

– Idag tror jag vi måste göra motsvarande omvärderingar av barn med invandrarbakgrund. Många är flerspråkiga och har breda kunskaper, men det ses ofta mer som ett hinder än en tillgång i dagens skola, säger Roger Säljö.

När han läste psykologi som ung universitetsstudent, ingick litteratur där avvikande barn omtalades som helidioter, halvidioter och kvartsidioter. Den tidens definitioner av elever som inte förmådde passa in i skolmiljön låter oerhört fördomsfulla idag, men var ett självklart verktyg för personal som arbetade i skolan.

– Behovet av att definiera vad som är normalt och vilka som inte passar in, har funnits lika länge som det moderna skolväsendet, sedan har utgångspunkter och metoder skiftat, säger han.

Arv eller miljö de två huvudspåren
Förenklat finns det två vetenskapliga huvudspår kring begreppet normalitet – samhällsvetenskaplig forskning som betonar faktorer i uppväxten för vår utveckling och våra möjligheter, och medicinsk forskning som istället ser till medfödda och genetiskt betingade skillnader.

Dragkampen mellan arv och miljö har med dagens ökande kunskaper inom biomedicin enligt Roger Säljö återigen glidit över åt individuella förklaringar till varför vissa barn inte passar in. Han har själv forskat om hur diagnoser som ADHD och DAMP används praktiskt i den svenska skolan.

– Det är intressant att undersöka hur man talar om de här barnen i skolan. Ofta beskriver man dem som elever med svårigheter, istället för att prata om att eleverna hamnar i svårigheter. Det tror jag riskerar att påverka synen på barnen och de beslut som fattas.

När bokstavsdiagnoser blir allt vanligare och hänger med eleven under lång tid, är det också viktigt att ta reda på mer om hur de hanteras praktiskt i skolmiljön, enligt Roger Säljö. Idag har nästan varje skola sitt eget sätt att ta hand om dessa barn. En del ger dem undervisning skild från övriga elever, andra minskar ned klasserna för att göra det möjligt att hålla ihop eleverna.

Normalitet är ett relativt begrepp
Mycket finns att lära genom historisk forskning kring hur begrepp som normalitet har skapats och förändrats. Fram till en bit in på 1900-talet användes moraliska omdömen som att barn var elaka eller slöa. Endast pojkar från högre socialgrupper ansågs ha någon nytta av att läsa vidare, för övriga barn var det ett slöseri.

Under de kommande årtiondena lades mer psykologiska aspekter på vilka som inte passade in, och de framväxande intelligenstesterna delade in barnen utifrån hur de klarade av skolans krav.

Ofta har den vetenskapliga utvecklingen gått parallellt med synen på normalitet i skolan. Rasbiologi stödde en skola för eliten, funktionalismen och den sociala ingenjörskonsten gynnade idéer om rätt man på rätt plats och ett system där de mest lämpade lyftes fram.

– Och 70-talets sociologiska forskning kring det normala som en samhällelig konstruktion och inte något av naturen givet, flyttade fokus från barnen till de sociala villkoren. Skolan skulle vara för alla och de särskilda klasserna för barn som inte passade in i systemet försvann. Idag finns det återigen starka krafter för en ökad segregation. Religiösa friskolor är det tydligaste exemplet, men även ett ökat tryck på särskolan för att ta emot fler elever drar åt samma håll, säger Roger Säljö.

Ämnesövergripande projekt välkomnas
Med satsningen på forskning om normalitet hoppas Utbildningsvetenskapliga kommittén få igång ämnesövergripande projekt som täcker in allt från hälsoaspekter och psykologi till sociologi och pedagogik.

Roger Säljö tror att det blir allt svårare att definiera vad som är normalt. Dagens samhälle gör oss som grupp helt enkelt allt mindre homogena.

– Idag lever människor i samma område ofta helt olika liv och det finns oerhörda möjligheter för varje individ att odla sina intressen. Jämför det med en folkskola på landsbygden för hundra år sedan, där alla kom från liknande hemförhållanden och upplevde liknande vardag. Att peka ut vad som är normalt idag är inte längre lika lätt.

Synen på normalitet är otroligt intressant att studera för en beteendevetare, menar han. Och den tar sig inte bara uttryck i skolan – även i föreningsliv och på arbetsplatser finns processer som styr vilka som passar in.

– Att undersöka hur vi ser på vad som är normalt handlar i grunden om bilden av oss själva som människor. Idag när barn tillbringar så mycket tid i skolan – ända från obligatorisk förskola till långt in i tonåren – måste vi lära oss mer om hur samhället bemöter avvikande barn och hur detta påverkar bannens självbild och framtida möjligheter.

Den globala konkurrensen sätter press på universitet och finansiärer att koncentrera resurserna, med allt knepigare urvalsproblem som följd.

En undersökning av medborgarnas syn på vetenskap och forskare som VA låtit göra visar att 70 procent av allmänheten tycker att forskningen huvudsakligen ska ägna sig åt områden som kan ge nyttiga resultat, snarare än att ledas av nyfikenhet. Bara 30 procent.

Sharon Jåma: Forskarna vill följa sin nyfikenhet, medan allmänheten vill att forskningen ska vara nyttig. Hur ska forskarsamhället förhålla sig till det?

Lena Hjelm-Wallén: Gapet mellan vad allmänheten vill och vad forskarna vill får inte bli hur stort som helst, det är trots allt medborgarna som finansierar forskningen. Visserligen bestämmer allmänheten över forskningen genom politikerna, men de senare agerar inte i ett vakuum. Därför måste det finnas en dialog, där forskarna inte bara informerar utan även lyssnar.

Sören Holmberg: Forskarna måste bli bättre på att förklara motiven till sin forskning. I USA finns en intressant modell med medborgarpaneler. Man väljer ett ämne och samlar ett antal slumpvis utvalda medborgare som får lyssna till och diskutera med forskare och andra insatta personer. Deltagarnas inställning mäts både före och efter mötena. Det ger forskarna en möjlighet att utveckla sina argument, samtidigt som beslutsfattarna får tillgång till en upplyst opinion.

Erna Möller: Vi vet inte var nästa viktiga upptäckt kommer. Det bästa sättet att visa varför nyfikenhetsforskning behövs är att ge exempel från historien. De flesta håller med om att det är bra att det finns insulin för de diabetessjuka, att penicillin upptäcktes och att man inte behöver vara rädd för smärta vid förlossning eller om man får en tandinfektion. Viktiga upptäckter har inte planerats. Man kan lära från historien hur kunskapen faktiskt kommit till.

Sverker Ljunghall: Kanske blandar man ibland ihop nyfikenhet med planlöshet. Tittar man på hur stora upptäckter skett, så ser man att de ofta gjorts av personer som varit väl pålästa och därför kunnat se när de stött på något viktigt och oväntat. Samtidigt tror jag att man måste vara uppriktig och säga att alla som utbildas till forskare inte kommer att utföra innovativ forskning. Värdet ligger också i att vi får ett samhälle med utbildade människor.

SJ: Men är det inte rimligt att den forskning medborgarna finansierar ska vara till nytta?

Pär Omling: Det finns nog en missuppfattning om att all grundforskning sker utan att det finns behov i botten. Det kan vara så, men ofta är nyfikenhetsforskning mycket välmotiverad. Inom mitt eget område, fysiken, kan det i realiteten vara svårt att få pengar till grundforskning som ”bara” syftar till teorier med större ”inre skönhet”. Sätter man in forskningen i en kontext där den kan lösa något problem som intresserar folk, är det mycket lättare att få anslag.

EM: KA Wallenbergs stiftelse är en av de största finansiärerna av svensk forskning. Frågan är om också vi ska satsa på de det som gynnar företagen. Men vem vet var nästa stora genombrott kommer? Eftersom de immateriella rättigheterna är så viktiga för företagen, är det risk för att svenska forskare går miste om patent och rättigheter om man främst satsar på den företagsnära och tillämpade forskningen.

SJ : Det sägs ofta att Sverige är ett litet land som inte kan satsa på allt. Hur ska vi välja?

PO: Vi måste behålla bredden så att vi har kompetens inom landet om något nytt område kommer fram. Eftersom man inte kan veta i förväg var genombrotten sker råder stor enighet om att bästa sättet är att satsa på den forskning som håller högst kvalitet. Samtidigt måste vi i forskarsamhället vara beredda att anta utmaningen och sätta in resurser när det kommer viktiga genombrott.

EM: Jag tror inte att man ska säga att det ska råda ett visst förhållande mellan exempelvis nytto- och nyfikenhetsforskning. Steget från grundforskning till kommersiellt utnyttjande är väldigt kort i dag. Det avgörande är att man tidigt ser vad som går att utveckla.

SL: Personligen är jag livrädd för talet om strategiska områden. Det antyder att vi vet var vi kommer att befinna oss om tio år, och det gör vi inte. Om Sverige ska fortsätta vara framgångsrikt tror jag att det är de duktigaste forskarna vi måste satsa på.

SJ: Vissa universitet, exempelvis Cambridge i Storbritannien, är särskilt bra på att genera framstående forskare och vinna nobelpris. Det talas alltmer om att vi måste satsa på starka och kreativa forskningsmiljöer. Men vad är det som gör miljöer kreativa?

Bertil Andersson: Kreativa forskningsmiljöer är svåra att definiera, men man kan säga att de kännetecknas av excellens och attraktionskraft, men också av många kontaktytor och ett ständigt flöde av information. Det finns alltid en ledare som forskar själv och som har det övergripande ansvaret.

Christina Ullenius: Att ha gott om resurser är naturligtvis viktigt. Samtidigt kanske man måste skilja mellan styrka, produktivitet och kreativitet. Det som ger kreativitet är inte pengar utan glädje, trygghet, att verka i en miljö med gränsöverskridande möten där man kan kasta ur sig idéer utan att bli ifrågasatt.

Jan Nygren: Jag tror att det är viktigt med långsiktig, uthållig finansiering. Man måste veta att man får misslyckas utan att pengarna försvinner.

SJ: Går det att skapa sådana miljöer, och i så fall hur?

BA: Ska vi etablera starka forskningsmiljöer i Sverige ska det ske genom en bottom-up process, precis som vid andra anslag. Det viktiga är att ledningarna vid universiteten bejakar duktiga forskare och ger stöd både i den egna organisationen och gentemot finansiärerna.

JN: Jag tror inte att Vetenskapsrådet eller någon annan myndighet ska bestämma vad som är bra forskning. I stället borde finansieringssystemet belöna de universitet och högskolor som visar att de satsar på fokusering och samverkan nationellt och internationellt. Idag belönas splittring.

EM: Jag ställer mig lite undrande till talet om stora strukturer och starka ledare. Man får inte glömma att det som får unga människor att kämpa vidare med utbildningsbidrag och doktorandtjänster är friheten att välja sitt projekt själv och ta ansvar för det. Och ser man hur våra starkaste miljöer i Sverige har uppstått så är det inte sällan en eller ett fåtal ledande personer som på egen hand lyckats dra till sig duktiga forskare från hela världen.

JN: Vi måste inse att om vi hittar en miljö som vi vill satsa ordentligt på, kan det innebära att en annan miljö försvinner. Det finns en rädsla bland alla inblandade att erkänna att det kommer att göra ont på sina ställen. Men vi lever i en värld med allt större konkurrens, som inte kommer att ta någon hänsyn till att vi tvekar.

CU: Självklart kan inte forskning inom alla områden finnas på alla orter, kanske inte ens i Sverige. Problemet är att universiteten inte bara ska bedriva forskning, utan även undervisa. Om vi vill ha disputerade lärare blir frågan till slut om vi kan ha undervisning inom alla utbildningsområden. Jag tror att vi blir tvungna att diskutera arbetsfördelningen i Sverige och kanske får vi kanske också avstå från utbildning inom vissa områden i Sverige.

Från och med i höst deltar Vetenskapsrådet i en utlysning av stipendier till unga framstående forskare från hela världen. Syftet med programmet är att öka forskarrörligheten, och att locka unga forskare till de medverkande länderna och därmed bygga upp en framtida forskningspotential.

Genom European Young Investigators Awards, EURYI, kan unga framstående forskare få stipendium på fem år för att arbeta vid en forskningsinstitution i något av de länder som deltar i programmet. Forskare från alla länder är berättigade att söka. För att komma i fråga krävs mellan två och tio års erfarenhet efter disputation.

Under fem år framöver satsar myndigheten 2 Mkr om året i detta internationella program. Eventuellt blir det en samfinansiering med FAS, Formas och VINNOVA.

EURYI startades av European Heads of Research Councils, EUROHORCs, i samarbete med European Science Foundation, ESF. Huvudmän i EURYI är de medlemsorganisationer i EUROHORCs som gått med i programmet. Det hela fungerar så att medlemsorganisationerna köper andelar i programmet. Varje andel berättigar till en ansökan. Vetenskapsrådets satsning på 2 Mkr berättigar Sverige att lämna in totalt fem ansökningar, men garanterar inga stipendier till svenska forskare.

Sin första utlysning hade EURYI år 2003 – de forskare som får bidrag i den utlysningen börjar sin femårsperiod hösten 2004.

I september sker den utlysning som Vetenskapsrådet nu deltar i. Sista ansökningsdatum blir i början av december. Ansökan lämnas in genom den institution vid vilken EURYI-stipendiaten avser att forska. I Sverige går denna ansökan till Vetenskapsrådet, som under januari och februari gör en första prövning där såväl institutionen som forskaren granskas.

De fem ansökningar Vetenskapsrådet väljer ut går vidare till ESF i mars 2005. Det slutliga urvalet görs under senare delen av våren av en kommitté som tillsatts av företrädare för alla deltagande organisationer. Beslut fattas i juni – juli 2005. Forskningsperioden inleds hösten 2005.

Ansökningarna till EURYI ska inte vägas mot andra bidrag från Vetenskapsrådet.

– I och med att de kommer under en annan period än Vetenskapsrådets stora ordinarie utlysning kan det bli svårt att organisera en bedömning av de ordinarie beredningsgrupperna, säger Pär Omling, generaldirektör på Vetenskapsrådet.

Det hela är ett exempel på något som kan bli vanligare i framtiden, när vi deltar i europeiska satsningar, menar han:

– Vi måste hitta modeller där vi följer den gemensamma tidsplaneringen, utan att släppa på kvalitetskraven. Bygger vi upp ett antal olika beredningsprocesser utan samordning, leder det både till extra belastning på alla de forskare som ställer upp och medverkar i bedömningarna, och till stora kostnader. Hur beredningen ska gå till i det här fallet påverkas också av om det blir en samfinansiering med en eller flera andra svenska finansiärer. Blir det så bör vi ju genomföra granskningen tillsammans.

En riktad satsning behövs för att stärka forskningen inom demokrati, offentlig förvaltning och folkrörelser.
Om fler tjänstemän genomgår forskarutbildning skulle forskningsresultat snabbare komma till nytta i samhällsarbetet.
Detta är två slutsatser som Vetenskapsrådet drar av en brett upplagd kartläggning av svensk grundforskning.

Kartläggningen är gjord på regeringens uppdrag och gäller forskning om demokrati, offentlig förvaltning och folkrörelser, som bedrivits i Sverige under 1990-talet.

– Den visar att forskningen är omfattande och väl organiserad, även internationellt sett, säger Jan Larsson på Ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap som samordnat arbetet med kartläggningen.

Framförallt är forskning inom statsvetenskap och politisk ekonomi synlig i internationella nätverk och organisationer för forskningssamarbete. Sociologisk välfärdsforskning är också väl organiserad – intresset för forskningen kring välfärds- och trygghetssystem är omfattande både på ett teoretiskt och metodologiskt plan. Däremot har historie- och psykologiforskningen svårare att bli sedd, liksom den filosofiska forskningen. Forskning om folkrörelser handlar numera snarare om sociala rörelser; inom detta område finns det potential till förnyelse som skulle kunna tas till vara med en starkare finansiell bas och infrastruktur.

En mycket stor del av den kartlagda forskningen har finansierats med statliga medel. En stor del har utförts av doktorander. Mycket av forskarnas tid går åt till att hitta finansiärer till själva forskningsarbetet. Ofta saknas tydliga karriärvägar, vilket försvårar rekrytering av de bästa forskarna. Inom disciplinerna har en omfattande samverkan på många håll lett till starka nätverk och produktiva forskningsmiljöer. Däremot är det mång- och tvärvetenskapliga samarbetet svagt utvecklat.

Strategiskt grundforskningsprogram
Vetenskapsrådet ser i kartläggningen tendenser till att den här forskningen splittras på detaljfrågor och i hög grad inriktas på konventionella frågeställningar.

Demokratifrågor som inte har någon klar problemägare med intresse av att initiera eller finansiera forskning riskerar att hamna i skymundan. Dit hör exempelvis frågor om medborgarnas inbördes solidaritet och tillit till varandra och till eliterna, om förhållandet mellan staten och medborgarnas organisationer i det civila samhället, om statsmaktens legitimitet inom olika områden eller om förhållandet mellan statens suveränitet och mänskliga rättigheter.

– Eftersom det är ett oeftergivligt samhällsintresse att demokratin bevaras och utvecklas, så räcker det inte att kartlägga dess nuvarande organisation och funktionssätt, utan man måste också förstå i vilken riktning den utvecklas och hur andra former skulle kunna se ut i framtiden och förstå vilka krafter som styr denna utveckling, säger Bengt Hansson, huvudsekreterare för humaniora och samhällsvetenskap.

För att främja mer fundamental och gränsöverskridande forskning om demokrati, förespråkar Vetenskapsrådet därför en forskningspolitisk satsning på ett strategiskt grundforskningsprogram. Det innebär att den forskningspolitiska styrningen begränsas till att forskningen ska gälla just demokrati, men att det därutöver är de vanliga grundforskningskriterierna som gäller. Detta är nödvändigt för att säkra mångfald och motverka provinsialism.

En tänkbar modell för en sådan satsning kunde vara att man skapar minst tre starka miljöer, var och en uppbyggd kring tre-fem kvalificerade grundforskare med olika ämnesinriktningar, men med intresseområden tillräckligt nära varandra för att inspirera varandra. Var och en av forskningsmiljöernas kärna måste vara fysiskt sammanhållen och gärna kompletterad med nätverk också utanför Sverige.

– Det här skulle ge både synergieffekter mellan olika ingångar till samma problemområde och en mångvetenskaplig brytning som motverkar likriktning, säger Bengt Hansson.

Tjänstemän behöver rätt kompetens
Kartläggningen visar också på problem med kunskapsöverföring i arbetet med att utveckla förvaltningens effektivitet och demokratins innehåll och former. Myndigheter och organisationer har stort ansvar för att sprida kännedom om forskningsresultat och göra dem åtkomliga för såväl beslutsfattare och andra professionella användare som för den intresserade allmänheten.

Vetenskapsrådet konstaterar att forskarnas expertis får betydande genomslag framförallt på central statlig nivå och i de politiska processerna, men att samspelet mellan forskare och praktiker skulle fungera bättre om fler tjänstemän genomgick forskarutbildning och om forskarutbildning krävdes för anställning i FoU-nära befattningar.

Kartläggningen ger studenterna överblick
Grundmaterialet på det historiska området har Gunnela Björk, historiker vid Örebro universitet, tagit fram:

– En sådan här kartläggning av vad som pågår och vad som är gjort inom forskningen är utmärkt att använda i undervisningen. Studenterna får en överblick som gör att de kan leta sig vidare själva.

Inom historieforskningen visar kartläggningen tydliga tendenser till att kön, klass, etnicitet och andra kategorier inte längre betraktas som givna, utan som sociala konstruktioner och därmed historiskt föränderliga. Andra tendenser är att intresset för studier om lokal politik har ökat och att begreppet medborgarskap återigen blivit centralt.

Gunnela Björk framhåller samarbetet med forskare i statsvetenskap, sociologi och litteraturvetenskap – ofta med impulser från genusforskning:

– Det har gynnat förmågan att se nya perspektiv och formulera nya problemställningar. Historieforskningen har mycket att vinna på ett öppet förhållningssätt gentemot andra discipliner; historiska aspekter kan man ju lägga på allt.

Kontroversiell forskning kräver pluralism
Sverker Gustavsson, professor i statskunskap vid Uppsala universitet, understryker hur viktigt det är att främja grundforskning inom demokrati, offentlig förvaltning och folkrörelser. Däremot är han tveksam till en riktad satsning av den karaktär Vetenskapsrådet förespråkar:

– Vi föreställer oss gärna att det råder en allmänt omfattad samsyn bland forskare om vad ordet demokrati betecknar. Men särskilt i diskussionen om Europeiska unionen höjs idag många röster för att överge tolkningen folkstyre, och i stället definiera demokrati som en styrelse av experter, som har folkets bästa för ögonen och som stöds av människor i gemen.

Dessa tendenser gör det oerhört angeläget att stödja en brett internationellt förankrad och kritisk forskning om demokrati, menar Sverker Gustavsson.

– Just därför att begrepp och teorier år så kontroversiella är grundforskning i betydelsen forskarstyrd verksamhet extremt viktig på detta område. Men av det kontroversiella följer också att det inte utan svåra legitimitetsproblem går att koncentrera den fria forskningen på några få händer. I praktiken skulle den modell som skisseras i rapporten innebära att Vetenskapsrådet måste ta ställning till vad som är ”rätt” tolkning av grundnormen.

Bengt Hansson delar Sverker Gustavssons syn på att den nyorientering som nu sker inom demokrati ställer särskilda krav på förutsättningslös och okonventionell forskning:

– Skälet till att vi vill göra en riktad satsning är just att forskning som behandlar kontroversiella aspekter av demokrati har svårt att hävda sig. Med en stark grundforskningsfinansiär får den oberoende forskningen lättare att etablera sig än om varje enskild forskare söker egna medel.

Hur många starka miljöer som bör byggas upp beror på medelstillgången, menar han. Gärna fler om vi får mer pengar. Men att en riktad satsning skulle tvinga Vetenskapsrådet att ta ställning i definitionsfrågor av demokrati, ställer han sig frågande inför:

– Urvalskriterierna vid den typ av satsning vi argumenterar för ska följa samma kvalitetsnormer som i vårt övriga beredningsarbete. Att vi vill ha flera kvalificerade forskare med olika ämnesinriktning i varje grupp är ju just för att garantera mångfald. Vi kommer att ta hänsyn till forskarnas kompetens och idérikedom och till att de kompletterar varandra, gärna genom att de har olika demokratisyn.

Kartläggningen redovisas i rapporten Svensk forskning om demokrati, offentlig förvaltning och folkrörelser (Vetenskapsrådets rapportserie 2003:15)

40-årsjubilerande akademi stödjer unga forskare

EMBO – European Molecular Biology Organization – består i dag av 1159 framstående forskare med anknytning till molekylärbiologi. Av dessa är 47 svenskar och fler än 30 nobelpristagare. Medlem i EMBO blir man genom att väljas in av organisationens befintliga medlemmar.

Bernt Eric Uhlin, professor i medicinsk mikrobiologi och molekylärbiologi på Umeå universitet, valdes in i EMBO 2002 och tycker att det är något av en ära att bli medlem.

– Det känns hedrande och ska förhoppningsvis spegla att den verksamhet jag och mina medarbetare bedrivit har varit framgångsrik. Mina kontakter med EMBO sträcker sig dock längre tillbaka. I början av min karriär fick jag ett postdoktorstipendium för en forskningsvistelse i USA från organisationen, säger Bernt Eric Uhlin, som även är ledamot i Vetenskapsrådets ämnesråd för medicin.

Grundtanken med EMBO är att underlätta och berika forskningen genom ett ökat kunskapsutbyte mellan forskare i olika länder. Detta sker i huvudsak på konferenser, kurser och workshops, samt genom finansiering av forskningsvistelser. Några omedelbara konsekvenser har medlemskapet ännu inte inneburit för Bernt Eric Uhlin. Som medlem har han dock möjlighet att påverka och engagera sig i EMBO:s olika kommittéer. Det är också i stor utsträckning medlemmarna som bedömer ansökningarna om EMBO:s stipendier.

Att bli invald är en komplicerad procedur som inleds med att de befintliga medlemmarna lämnar förslag på forskare som de tycker ska väljas in. Därefter sker ett röstningsförfarande där varje medlem har 25 röster att fördela på de nominerade. På det här sättet väljs årligen drygt 30 nya medlemmar in.

Molekylärbiologin breder ut sig
Under EMBO:s fyrtioåriga historia har organisationens ämnesområde expanderat. Från början var alla medlemmar renodlade molekylärbiologer, men i takt med att molekylärbiologi blivit allt mer användbart som verktyg i andra ämnesområden, har även bredden på medlemmarnas kompetens ökat.

Basen i verksamheten är utdelninen av stipendier – ”fellowships” – till postdoktorander, både för kortare och för längre forskningsprojekt. Arrangerandet av konferenser och workshops är också en viktig del. Dessutom publiceras vetenskapliga artiklar från forskarvärlden i den väletablerade tidskriften EMBO Journal.

EMBO:s aktiviteter bekostas nästan helt och hållet av organet EMBC – European Molecular Biology Committee, som i sin tur finansieras av de 24 europeiska medlemsländerna, däribland Sverige. Antalet medlemsländer väntas öka i framtiden eftersom intresset från de nya EU-länderna är stort. I Sverige har Vetenskapsrådet regeringens uppdrag att utse svenska delegater till EMBC.

Andelen kvinnor låg men växande
De kvinnliga forskarnas andel i EMBO är relativt låg – 2002 låg andelen på 13,5 procent. Denna siffra är dock på väg uppåt, om än långsamt, menar Brita Beije, forskningssekreterare på Vetenskapsrådets ämnesråd för naturvetenskap och teknikvetenskap och en av Sveriges delegater i EMBC.

– År 2002 nominerades extra många kvinnor för inval. Följaktligen blev andelen kvinnor bland de nya medlemmarna något högre, runt 20 procent. Året efter hade andelen dock sjunkit till 16 procent, berättar hon.

– Förklaringen till att det går så sakta ligger sannolikt i att forskarvärlden traditionellt sett är en mansdominerad struktur. I grunden är det medlemmarnas ansvar att nominera fler kvinnor. Ordföranden i EMBO Council är numera en kvinna, vilket kanske kan bidra till en snabbare utveckling.

Lovande forskare får stöd
För att stötta unga, lovande forskare beslutade EMBC för fyra år sedan att starta EMBO Young Investigator Programme – YIP.

– Tanken är att förse dessa unga forskare med en ”kvalitetsstämpel”, säger Gunnar von Heijne, professor i biokemi och teoretisk kemi på Stockholms universitet och fram till helt nyligen ledamot i kommittén som rekommenderar lämpliga kandidater.

En typisk Young Investigator har varit aktiv ett par, tre år som oberoende forskare. Den som utses får ett mindre ekonomiskt stöd under tre år och dessutom hjälp att bygga upp ett nätverk. Varje år anordnas till exempel en workshop för alla Young Investigators och de kan också söka medel för att besöka varandras labb och på så vis initiera nya samarbeten.

Ett tjugotal Young Investigators utses varje år, och hittills har totalt två svenskar fått förmånen. Det är oväntat få, menar Gunnar von Heijne.

– Sverige har inte lyckats presentera lika många kandidater som andra länder. Vad detta beror på är inte klarlagt, men några menar att de mest lovande unga forskarna får mer stöd i andra länder.

I sin helhet har dock YIP blivit en succé, i alla fall enligt en nyligen genomförd enkät bland EMBO:s medlemmar.

Science & Society Programme är namnet på en annan satsning som EMBO gjort. Den syftar till att förbättra kommunikationen mellan forskarvärlden och allmänheten. Tanken är att belysa och diskutera viktiga frågor, som till exempel hur kvinnornas roll i forskarvärlden kan stärkas. Kontakterna kan ske i form av seminarier och föreläsningar som är öppna för allmänheten, eller genom pressluncher för inbjudna journalister.

I november arrangeras den femte årliga konferensen inom Science & Society. Den handlar om biologiskt åldrande ur olika aspekter och har titeln Time & Aging – Mechanisms & Meanings.

Två planerade forskningsanläggningar i Tyskland kan möjliggöra stora vetenskapliga framsteg inom bland annat materialfysik och strukturbiologi, respektive kärn- och hadronfysik. Redan nu deltar svenska forskare i planeringen inför byggandet – ett resultat av att Vetenskapsrådet skrivit under två så kallade ”memorandum of understanding” för Sveriges räkning.
(Text: Jessica Rydén)

– Projekten blir bland de första som behandlas inom Vetenskapsrådets nya kommitté för infrastrukturfrågor, KFI. Att vi valt att engagera oss i de här anläggningarna beror på att det finns ett stort intresse bland forskare i Sverige att delta i den tekniska utformningen och i kommande banbrytande experiment, säger Lars Börjesson, huvudsekreterare för KFI. Genom att vi är med i ett tidigt skede i planeringen har vi goda möjligheter att påverka.

De dokument som Vetenskapsrådet undertecknat betyder att Sverige förbundit sig att vara med och ta fram underlag inför byggandet av röntgenfrielelektronlasern XFEL* utanför Hamburg och acceleratoranläggningen FAIR* utanför Darmstadt. I praktiken innebär det att svenska forskare och representanter för Vetenskapsrådet finns med i olika arbetsgrupper och diskuterar allt från kommande organisationsformer och ekonomi till hur tekniken och de vetenskapliga experimenten ska utformas.

– Anläggningarna kommer att bli de bästa i sitt slag, och vi har flera svenska forskargrupper som är starka inom de forskningsområden som berörs. Men än så länge har vi inte investerat några pengar, och på vilket sätt Sverige ska ingå i framtida organisationsformer är långtifrån klart, säger Lars Börjesson.

Tillgång till bästa tekniken
Janos Hajdu, professor i biofysik vid Uppsala universitet, deltar i en arbetsgrupp som planerar experiment med röntgenfrielelektronlasern som ska byggas utanför Hamburg. Vid den planerade anläggningen kommer svenska forskare att få tillgång till den absolut bästa tekniken och kan ta hem värdefull kunskap till Sverige, menar han. Beräkningar gjorda av hans forskargrupp visar att lasern kommer att göra det möjligt att för första gången se individuella makromolekyler och virus på atomär nivå. Detta öppnar i förlängningen för möjligheten att exempelvis följa hur virus infekterar cellen, förklarar han entusiastiskt.

Även vid acceleratoranläggningen FAIR väntas nydanande forskning om bland annat bildandet av universum. Håkan Danared, ställföreträdande föreståndare vid Manne Siegbahnlaboratoriet, Stockholms universitet, är med i utvecklandet av den nya tekniken vid FAIR. Han berättar att forskarna vid Manne Siegbahnlaboratoriet arbetar för att CRYRING-acceleratorn som finns där ska flyttas till den tyska anläggningen. Det ser han som ett talande exempel på hur acceleratorforskningen alltmer bedrivs i internationella samarbeten, på hur forskningen koncentreras till färre men mer avancerade anläggningar.

Inget enskilt land kan bekosta
– Självklart är det viktigt att vi har en bra basforskning i Sverige, säger Håkan Danared. Men samtidigt måste man inse att inget enskilt land kan bekosta den teknik som behövs för framtida forskning inom kärn- och hadronfysik.

Tidigast i början av 2006 väntas ett beslut om i vilken form Sverige ska ingå i anläggningarnas organisation. Investeringskostnaderna beräknas till runt en miljard euro per anläggning. Initiativen togs av tyska staten, men projekten bedrivs nu som europeiska samarbeten. Omkring 2012 ska anläggningarna stå klara.

Hittills har det varit oklart under vilka omständigheter Vetenskapsrådet kan avbryta utbetalning av ett forskningsbidrag. Genom ett tillägg i bidragsvillkoren blir det nu tydligare vad som gäller.

– För att rådet ska kunna avbryta utbetalning av ett beviljat bidrag krävs en klar grund i instruktion och avtal, säger Bengt Westerberg, ordförande i Vetenskapsrådet. Men fram till nu har det saknats riktlinjer för vad som kan ge upphov till ett sådant beslut.

Från och med den 1 januari 2005 kompletteras de generella bidragsvillkoren med en klausul där det står att följande omständigheter kan göra att Vetenskapsrådet avbryter utbetalningen av ett bidrag:

• Ändrade förutsättningar för att bedriva den avsedda forskningen.
• Oriktiga uppgifter i ansökan, eller utelämnande av uppgifter som krävs, liksom underlåtenhet att under projektets gång rapportera sådana nya omständigheter som enligt beslutsvillkoren ska rapporteras.
• Ekonomiska oegentligheter.
• Oetiskt handlande.
• Att projektledaren genom annat förfarande visat sig klart olämplig att uppbära bidrag från rådet.

I tillägget står också att om det skulle komma fram uppgifter som pekar på någon av dessa omständigheter, så ska Vetenskapsrådet ta initiativ till en utredning. Första steget i utredningen är att begära in ett yttrande från den högskola där forskaren är anställd. Utifrån detta bedömer man sedan hur man ska gå vidare. Gäller det misstanke om brott mot god forskningssed anlitas exempelvis rådets expertgrupp för frågor om oredlighet i forskningen.

Även om utredningen skulle visa att det finns grund för misstankarna, drar Vetenskapsrådet inte med nödvändighet in sitt bidrag. Först prövar man om omständigheterna är relevanta för det aktuella forskningsarbetet. För att skapa en enhetlig praxis tas beslutet sedan av Vetenskapsrådets styrelse, inte av det ämnesråd inom vars ansvarsområde det aktuella forskningsprojektet ämnesmässigt faller.

Utredningen är inte uttryck för ett disciplinförfarande. Däremot kan ett pågående rättsligt eller disciplinärt förfarande ha betydelse för Vetenskapsrådets ställningstagande. Det gör att myndigheten också kan besluta att hålla inne medel i avvaktan på utgången av ett sådant.

– Vetenskapsrådet har ett ansvar för att de offentliga medel som myndigheten fördelar till forskning används korrekt och effektivt, säger Bengt Westerberg. Därför måste vi ställa upp tydliga krav i samband med att ett bidrag beviljas. Det handlar också om att upprätthålla förtroendet för forskningen, och om att Vetenskapsrådet har ett särskilt ansvar för att utveckla etiken i svensk forskning.

– Man kan utgå från att den här klausulen i praktiken sällan kommer att behöva tillämpas, menar han. Undantaget är den första punkten – att förutsättningarna har ändrats – men då detta händer fattas beslutet normalt i full enighet med projektledare och värdhögskola. Markeringen av de övriga omständigheterna kan framförallt ha betydelse i preventivt syfte.

De generella villkor som gäller för bidragsbeslut – och därmed även det nya tillägget – är gemensamma för Vetenskapsrådet, FAS och Formas, och har fastställts efter överläggningar med SUHF.

För att stärka skyddet för den enskilde individen infördes en ny lag och organisation för forskningsetisk prövning vid årsskiftet. Lagen gäller forskning inom samtliga vetenskapsområden – även om det medicinska dominerar – och sker vid sex regional nämnder.
Forska har frågat två ledamöter vid den regionala etikprövningsnämnden i Uppsala om deras arbete. (Text: Peter Rehnfeldt)

Viggo Junkes är pastor, ledamot i landstingsfullmäktige och i patientnämnden. Han har arbetat med etikprövning i åtta år.

Vilka är dina uppgifter?
– Jag är lekman och representerar allmänhetens intresse. För mig handlar det mycket om att bevara allmänhetens förtroende för forskningen. Det kan till exempel vara viktigt att reda ut vad syftet med ett projekt är och hur arbetsprocessen ser ut, samt att se till att eventuella forskningspersoner får tydlig information om vad forskningen handlar om och vilka risker som kan finnas.

Vilken typ av frågor diskuteras?
– I den tidigare etikprövningsnämnden hade vi en intressant diskussion som med stor sannolikhet kommer att dyka upp igen. Det gällde ett projekt där forskningsunderlaget bestod av intervjuer med personer som är dömda till vård. Är det etiskt försvarbart att ställa en lång rad frågor till människor som är i behov av vård, frågor som handlar om känsliga ämnen och som kan väcka svåra minnen till liv?

Hur går arbetet till rent praktiskt?
– De ärenden som ska beredas granskar jag först hemmavid. På etiknämndsmötet tar jag sedan del av de andra ledamöternas synpunkter. För mig är det viktigt att ställa frågor, även om de kan uppfattas som ABC-frågor i det här sammanhanget. Efter diskussionerna har frågeställningarna en ny kontext som leder till beslut.

Vad tillför arbetet dig?
– Jag har flera gånger varit med om att mina egna värderingar ändrats eller omprövats efter diskussion i nämnden. Min förståelse för pluralitet har ökat och jag har svårt att ta till mig tankar som bygger på en statisk värdegrund. Jag får också god insyn i den forskning som genomförs i Sverige i dag.

Carin Muhr är docent och överläkare vid institutionen för neurovetenskap, Akademiska Sjukhuset i Uppsala.

Carin Muhr är docent och överläkare vid institutionen för neurovetenskap, Akademiska Sjukhuset i Uppsala.

Vilka är dina uppgifter?
– Att granska de etiska aspekterna i ansökningar för medicinsk forskning. Hur ser hypoteserna, frågeställningen och studiedesignen ut? Är forskningen etisk försvarbar? Hur ser patientinformationen ut? Jag är också föredragande för ett antal ärenden och skriver tillsammans med ordförande protokoll för dessa.

Vilken typ av frågor diskuteras?
– En stor del handlar om läkemedelsprövning. Då tittar vi bland annat på om patienten som ska testa det ännu inte godkända läkemedlet har möjlighet att få en klar bild av vad studien handlar om, inklusive de risker som finns. En känslig fråga som vi diskuterat mycket är placebo. Det är vanligt att vi inte kan acceptera placebo när det finns andra behandlingar som fungerar.

Svåraste frågorna?
– Frågor som handlar om intrång i en persons integritet. Det är mycket komplicerat att utifrån sätta sig in i försökspersonens situation, och sedan bedöma när en studie inte längre är etiskt försvarbar. Framför allt om studien berör sårbara grupper av människor. Även riskbedömning vid genetiska undersökningar är ibland komplicerade.
Vad tillför arbetet dig?

– Många intressanta diskussioner gör att jag får en bred erfarenhet och insyn i den forskning som pågår och de etiska problemen som forskningen genererar. Jag får också möjlighet att följa en stor del av pågående forskning.

Fler lekmän i etiknämnderna

Den nya lagen om forskningsetisk prövning föreskriver fortsatt god insyn från allmänheten. Erfarenheter visar att icke vetenskapliga representanter varit viktiga i nämnderna, inte minst vid genomgång av informationsmaterial till forskningspersoner.

– I den nya organisationen utgör lekmännen 30 procent av representationen i nämnderna. Det ger en god balans mellan vetenskaplig och allmän representation, säger Gisela Dahlquist, professor i Umeå och vetenskaplig sekreterare i Centrala etikprövningsnämnden.

Hon har deltagit i den expertgrupp som förberett det nya lagförslaget och varit utredare för den nya organisationen. Som utredare vände hon sig till dekanerna vid de universitet där de regionala nämnderna nu har sitt säte för att få förslag på vetenskapliga ledamöter och deras ersättare. Förslag till allmänrepresentanter kom från landstingsförbundet och kommunförbundet. Bland dessa förslag utsåg sedan regeringen de personer som ingår i nämnderna.

– Som vetenskaplig ledamot måste man besitta hög vetenskaplig kompetens och varje avdelning ska ha bredd på sakkunskapen. Allmänrepresentanterna bör ha högt förtroendekapital och inte själva syssla med forskning. Tidigare erfarenhet av forskningsetik är önskvärt för alla ledamöter, säger Gisela Dahlquist.

Vetenskapliga ledamöter till den centrala nämnden, som är överklagandemyndighet och som ansvarar för tillsynen av lagen, föreslås av Vetenskapsrådet. Det är också Vetenskapsrådet som ansvarar för utbildning av etiknämndernas ledamöter.

Fakta: Lagen (2003:460)
Lagen gäller forskning som innebär ett fysiskt ingrepp eller som utförs med en metod som syftar till att påverka individen fysiskt eller psykiskt. Den gäller också forskning på biologiskt material från människor samt forskning som innebär hantering av känsliga personuppgifter.

Fakta: Organisationen
De regionala nämnderna är självständiga myndigheter och har sina kanslier vid universiteten i Göteborg, Linköping, Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala. Varje nämnd har minst två avdelningar där den ena prövar ärenden inom medicin medan den andra prövar övriga ärenden. Ordförande i nämnderna är domare. En central nämnd, som är överklagandemyndighet och som ansvarar för tillsynen av lagen, har sitt kansli vid Vetenskapsrådet i Stockholm.

Ulf P Lundgren har engagerat sig för att utveckla skolan och lärandet under lång tid. Under en rad utbildningsministrar har han varvat olika myndighetsuppdrag med forskning om läroplaner och undervisningsplanering. Karriärens hittills tyngsta uppdrag var att som generaldirektör för Skolverket leda avregleringen av skolan och överlämningen till kommunerna i början av 1990-talet.

– Även om denna genomgripande förändring var en stimulerande uppgift knäckte den mig nästan. Det var allt från mordhot till enormt mycket arbete.

Idag har Ulf P Lundgren återupptagit sin forskning och är professor i pedagogik i Uppsala. Han leder också uppbyggnaden av en forskningsdatabas med bland annat material om skolan som Skolverket samlar in.

Vill utveckla forskningen
Den nya huvudsekreteraren som tillträder i sommar är ganska kritisk till mycket av forskningen om skolan. När han återvände till akademin blev han förvånad över hur långt från verkligheten många av kollegornas frågeställningar var.

– Avhandlingar jag läser är ofta uppbyggda som ståtliga marmortrappor, men när man kommer upp står där bara ett dass. Forskarna lyckas inte alla gånger föra sina teoretiska resonemang till slut och komma fram till något relevant om vad som händer i skolan.

Möjligheten att vara med och utveckla området var en av anledningarna till att Ulf P Lundgren tackade ja till uppdraget som huvudsekreterare. Utbildningsvetenskap har en viktig roll att fylla, menar han. Det gäller i synnerhet forskningen kring lärande, i och med att detta område bara har sin naturliga hemvist här. Den pågående satsningen på så kallade praxisnära projekt med forskning som har ”en fot i klassrummet” är ett bra sätt för att fördjupa förståelsen av processerna för både ut- och inlärning i skolan, tror Ulf P Lundgren.

Ett övergripande mål i det kommande arbetet är att verka för att regeringens satsning på utbildningsvetenskap blir permanent. Inför kommitténs framtid är det viktigt att synliggöra den intressanta forskning som kommit fram genom satsningen på ämnet.

– Forskarna måste också höras mer i samhällsdebatten och bidra till en bättre diskussion om utbildning. Via media får politiker ofta en föråldrad och fyrkantig bild av skolan.

Bra med ämnesbredd
Ulf P Lundgren menar att det är viktigt att forskare med en bakgrund i andra ämnen än pedagogik välkomnas inom utbildningsvetenskapen. Att det kan vara kontroversiellt har han själv erfarenhet av från slutet av 1960-talet när han som ung psykolog började med klassrumsforskning.

– Jag har svårt att förstå tanken att forskning i ämnet främst ska röra lärarutbildningen och bara utföras av lärare. Det är som att hävda att läkarutbildningen bara ska luta sig mot läkare och inte ta in kunskaper från exempelvis biomedicinare och psykologer. Att få in forskare med nya infallsvinklar på processerna för lärande i skola och yrkesliv berikar utbildningsvetenskapen.

Fakta: Utbildningsvetenskapliga kommittén
Regeringen inrättade år 2001 en utbildningsvetenskaplig kommitté inom Vetenskapsrådet. Från början gällde satsningen tre år, men förlängdes sedan till år 2005.
Kommitténs uppdrag är att främja forskning med relevans för lärarutbildning och pedagogisk yrkesverksamhet. Det innebär forskning om lärande, kunskapsbildning, utbildning och undervisning.