Archives maj 2004

Forskning om demokrati kartlagd

En riktad satsning behövs för att stärka forskningen inom demokrati, offentlig förvaltning och folkrörelser.
Om fler tjänstemän genomgår forskarutbildning skulle forskningsresultat snabbare komma till nytta i samhällsarbetet.
Detta är två slutsatser som Vetenskapsrådet drar av en brett upplagd kartläggning av svensk grundforskning.

Kartläggningen är gjord på regeringens uppdrag och gäller forskning om demokrati, offentlig förvaltning och folkrörelser, som bedrivits i Sverige under 1990-talet.

– Den visar att forskningen är omfattande och väl organiserad, även internationellt sett, säger Jan Larsson på Ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap som samordnat arbetet med kartläggningen.

Framförallt är forskning inom statsvetenskap och politisk ekonomi synlig i internationella nätverk och organisationer för forskningssamarbete. Sociologisk välfärdsforskning är också väl organiserad – intresset för forskningen kring välfärds- och trygghetssystem är omfattande både på ett teoretiskt och metodologiskt plan. Däremot har historie- och psykologiforskningen svårare att bli sedd, liksom den filosofiska forskningen. Forskning om folkrörelser handlar numera snarare om sociala rörelser; inom detta område finns det potential till förnyelse som skulle kunna tas till vara med en starkare finansiell bas och infrastruktur.

En mycket stor del av den kartlagda forskningen har finansierats med statliga medel. En stor del har utförts av doktorander. Mycket av forskarnas tid går åt till att hitta finansiärer till själva forskningsarbetet. Ofta saknas tydliga karriärvägar, vilket försvårar rekrytering av de bästa forskarna. Inom disciplinerna har en omfattande samverkan på många håll lett till starka nätverk och produktiva forskningsmiljöer. Däremot är det mång- och tvärvetenskapliga samarbetet svagt utvecklat.

Strategiskt grundforskningsprogram
Vetenskapsrådet ser i kartläggningen tendenser till att den här forskningen splittras på detaljfrågor och i hög grad inriktas på konventionella frågeställningar.

Demokratifrågor som inte har någon klar problemägare med intresse av att initiera eller finansiera forskning riskerar att hamna i skymundan. Dit hör exempelvis frågor om medborgarnas inbördes solidaritet och tillit till varandra och till eliterna, om förhållandet mellan staten och medborgarnas organisationer i det civila samhället, om statsmaktens legitimitet inom olika områden eller om förhållandet mellan statens suveränitet och mänskliga rättigheter.

– Eftersom det är ett oeftergivligt samhällsintresse att demokratin bevaras och utvecklas, så räcker det inte att kartlägga dess nuvarande organisation och funktionssätt, utan man måste också förstå i vilken riktning den utvecklas och hur andra former skulle kunna se ut i framtiden och förstå vilka krafter som styr denna utveckling, säger Bengt Hansson, huvudsekreterare för humaniora och samhällsvetenskap.

För att främja mer fundamental och gränsöverskridande forskning om demokrati, förespråkar Vetenskapsrådet därför en forskningspolitisk satsning på ett strategiskt grundforskningsprogram. Det innebär att den forskningspolitiska styrningen begränsas till att forskningen ska gälla just demokrati, men att det därutöver är de vanliga grundforskningskriterierna som gäller. Detta är nödvändigt för att säkra mångfald och motverka provinsialism.

En tänkbar modell för en sådan satsning kunde vara att man skapar minst tre starka miljöer, var och en uppbyggd kring tre-fem kvalificerade grundforskare med olika ämnesinriktningar, men med intresseområden tillräckligt nära varandra för att inspirera varandra. Var och en av forskningsmiljöernas kärna måste vara fysiskt sammanhållen och gärna kompletterad med nätverk också utanför Sverige.

– Det här skulle ge både synergieffekter mellan olika ingångar till samma problemområde och en mångvetenskaplig brytning som motverkar likriktning, säger Bengt Hansson.

Tjänstemän behöver rätt kompetens
Kartläggningen visar också på problem med kunskapsöverföring i arbetet med att utveckla förvaltningens effektivitet och demokratins innehåll och former. Myndigheter och organisationer har stort ansvar för att sprida kännedom om forskningsresultat och göra dem åtkomliga för såväl beslutsfattare och andra professionella användare som för den intresserade allmänheten.

Vetenskapsrådet konstaterar att forskarnas expertis får betydande genomslag framförallt på central statlig nivå och i de politiska processerna, men att samspelet mellan forskare och praktiker skulle fungera bättre om fler tjänstemän genomgick forskarutbildning och om forskarutbildning krävdes för anställning i FoU-nära befattningar.

Kartläggningen ger studenterna överblick
Grundmaterialet på det historiska området har Gunnela Björk, historiker vid Örebro universitet, tagit fram:

– En sådan här kartläggning av vad som pågår och vad som är gjort inom forskningen är utmärkt att använda i undervisningen. Studenterna får en överblick som gör att de kan leta sig vidare själva.

Inom historieforskningen visar kartläggningen tydliga tendenser till att kön, klass, etnicitet och andra kategorier inte längre betraktas som givna, utan som sociala konstruktioner och därmed historiskt föränderliga. Andra tendenser är att intresset för studier om lokal politik har ökat och att begreppet medborgarskap återigen blivit centralt.

Gunnela Björk framhåller samarbetet med forskare i statsvetenskap, sociologi och litteraturvetenskap – ofta med impulser från genusforskning:

– Det har gynnat förmågan att se nya perspektiv och formulera nya problemställningar. Historieforskningen har mycket att vinna på ett öppet förhållningssätt gentemot andra discipliner; historiska aspekter kan man ju lägga på allt.

Kontroversiell forskning kräver pluralism
Sverker Gustavsson, professor i statskunskap vid Uppsala universitet, understryker hur viktigt det är att främja grundforskning inom demokrati, offentlig förvaltning och folkrörelser. Däremot är han tveksam till en riktad satsning av den karaktär Vetenskapsrådet förespråkar:

– Vi föreställer oss gärna att det råder en allmänt omfattad samsyn bland forskare om vad ordet demokrati betecknar. Men särskilt i diskussionen om Europeiska unionen höjs idag många röster för att överge tolkningen folkstyre, och i stället definiera demokrati som en styrelse av experter, som har folkets bästa för ögonen och som stöds av människor i gemen.

Dessa tendenser gör det oerhört angeläget att stödja en brett internationellt förankrad och kritisk forskning om demokrati, menar Sverker Gustavsson.

– Just därför att begrepp och teorier år så kontroversiella är grundforskning i betydelsen forskarstyrd verksamhet extremt viktig på detta område. Men av det kontroversiella följer också att det inte utan svåra legitimitetsproblem går att koncentrera den fria forskningen på några få händer. I praktiken skulle den modell som skisseras i rapporten innebära att Vetenskapsrådet måste ta ställning till vad som är ”rätt” tolkning av grundnormen.

Bengt Hansson delar Sverker Gustavssons syn på att den nyorientering som nu sker inom demokrati ställer särskilda krav på förutsättningslös och okonventionell forskning:

– Skälet till att vi vill göra en riktad satsning är just att forskning som behandlar kontroversiella aspekter av demokrati har svårt att hävda sig. Med en stark grundforskningsfinansiär får den oberoende forskningen lättare att etablera sig än om varje enskild forskare söker egna medel.

Hur många starka miljöer som bör byggas upp beror på medelstillgången, menar han. Gärna fler om vi får mer pengar. Men att en riktad satsning skulle tvinga Vetenskapsrådet att ta ställning i definitionsfrågor av demokrati, ställer han sig frågande inför:

– Urvalskriterierna vid den typ av satsning vi argumenterar för ska följa samma kvalitetsnormer som i vårt övriga beredningsarbete. Att vi vill ha flera kvalificerade forskare med olika ämnesinriktning i varje grupp är ju just för att garantera mångfald. Vi kommer att ta hänsyn till forskarnas kompetens och idérikedom och till att de kompletterar varandra, gärna genom att de har olika demokratisyn.

Kartläggningen redovisas i rapporten Svensk forskning om demokrati, offentlig förvaltning och folkrörelser (Vetenskapsrådets rapportserie 2003:15)

EMBO firar 40 år

40-årsjubilerande akademi stödjer unga forskare

EMBO – European Molecular Biology Organization – består i dag av 1159 framstående forskare med anknytning till molekylärbiologi. Av dessa är 47 svenskar och fler än 30 nobelpristagare. Medlem i EMBO blir man genom att väljas in av organisationens befintliga medlemmar.

Bernt Eric Uhlin, professor i medicinsk mikrobiologi och molekylärbiologi på Umeå universitet, valdes in i EMBO 2002 och tycker att det är något av en ära att bli medlem.

– Det känns hedrande och ska förhoppningsvis spegla att den verksamhet jag och mina medarbetare bedrivit har varit framgångsrik. Mina kontakter med EMBO sträcker sig dock längre tillbaka. I början av min karriär fick jag ett postdoktorstipendium för en forskningsvistelse i USA från organisationen, säger Bernt Eric Uhlin, som även är ledamot i Vetenskapsrådets ämnesråd för medicin.

Grundtanken med EMBO är att underlätta och berika forskningen genom ett ökat kunskapsutbyte mellan forskare i olika länder. Detta sker i huvudsak på konferenser, kurser och workshops, samt genom finansiering av forskningsvistelser. Några omedelbara konsekvenser har medlemskapet ännu inte inneburit för Bernt Eric Uhlin. Som medlem har han dock möjlighet att påverka och engagera sig i EMBO:s olika kommittéer. Det är också i stor utsträckning medlemmarna som bedömer ansökningarna om EMBO:s stipendier.

Att bli invald är en komplicerad procedur som inleds med att de befintliga medlemmarna lämnar förslag på forskare som de tycker ska väljas in. Därefter sker ett röstningsförfarande där varje medlem har 25 röster att fördela på de nominerade. På det här sättet väljs årligen drygt 30 nya medlemmar in.

Molekylärbiologin breder ut sig
Under EMBO:s fyrtioåriga historia har organisationens ämnesområde expanderat. Från början var alla medlemmar renodlade molekylärbiologer, men i takt med att molekylärbiologi blivit allt mer användbart som verktyg i andra ämnesområden, har även bredden på medlemmarnas kompetens ökat.

Basen i verksamheten är utdelninen av stipendier – ”fellowships” – till postdoktorander, både för kortare och för längre forskningsprojekt. Arrangerandet av konferenser och workshops är också en viktig del. Dessutom publiceras vetenskapliga artiklar från forskarvärlden i den väletablerade tidskriften EMBO Journal.

EMBO:s aktiviteter bekostas nästan helt och hållet av organet EMBC – European Molecular Biology Committee, som i sin tur finansieras av de 24 europeiska medlemsländerna, däribland Sverige. Antalet medlemsländer väntas öka i framtiden eftersom intresset från de nya EU-länderna är stort. I Sverige har Vetenskapsrådet regeringens uppdrag att utse svenska delegater till EMBC.

Andelen kvinnor låg men växande
De kvinnliga forskarnas andel i EMBO är relativt låg – 2002 låg andelen på 13,5 procent. Denna siffra är dock på väg uppåt, om än långsamt, menar Brita Beije, forskningssekreterare på Vetenskapsrådets ämnesråd för naturvetenskap och teknikvetenskap och en av Sveriges delegater i EMBC.

– År 2002 nominerades extra många kvinnor för inval. Följaktligen blev andelen kvinnor bland de nya medlemmarna något högre, runt 20 procent. Året efter hade andelen dock sjunkit till 16 procent, berättar hon.

– Förklaringen till att det går så sakta ligger sannolikt i att forskarvärlden traditionellt sett är en mansdominerad struktur. I grunden är det medlemmarnas ansvar att nominera fler kvinnor. Ordföranden i EMBO Council är numera en kvinna, vilket kanske kan bidra till en snabbare utveckling.

Lovande forskare får stöd
För att stötta unga, lovande forskare beslutade EMBC för fyra år sedan att starta EMBO Young Investigator Programme – YIP.

– Tanken är att förse dessa unga forskare med en ”kvalitetsstämpel”, säger Gunnar von Heijne, professor i biokemi och teoretisk kemi på Stockholms universitet och fram till helt nyligen ledamot i kommittén som rekommenderar lämpliga kandidater.

En typisk Young Investigator har varit aktiv ett par, tre år som oberoende forskare. Den som utses får ett mindre ekonomiskt stöd under tre år och dessutom hjälp att bygga upp ett nätverk. Varje år anordnas till exempel en workshop för alla Young Investigators och de kan också söka medel för att besöka varandras labb och på så vis initiera nya samarbeten.

Ett tjugotal Young Investigators utses varje år, och hittills har totalt två svenskar fått förmånen. Det är oväntat få, menar Gunnar von Heijne.

– Sverige har inte lyckats presentera lika många kandidater som andra länder. Vad detta beror på är inte klarlagt, men några menar att de mest lovande unga forskarna får mer stöd i andra länder.

I sin helhet har dock YIP blivit en succé, i alla fall enligt en nyligen genomförd enkät bland EMBO:s medlemmar.

Science & Society Programme är namnet på en annan satsning som EMBO gjort. Den syftar till att förbättra kommunikationen mellan forskarvärlden och allmänheten. Tanken är att belysa och diskutera viktiga frågor, som till exempel hur kvinnornas roll i forskarvärlden kan stärkas. Kontakterna kan ske i form av seminarier och föreläsningar som är öppna för allmänheten, eller genom pressluncher för inbjudna journalister.

I november arrangeras den femte årliga konferensen inom Science & Society. Den handlar om biologiskt åldrande ur olika aspekter och har titeln Time & Aging – Mechanisms & Meanings.

Sverige planerar tyska anläggningar

Två planerade forskningsanläggningar i Tyskland kan möjliggöra stora vetenskapliga framsteg inom bland annat materialfysik och strukturbiologi, respektive kärn- och hadronfysik. Redan nu deltar svenska forskare i planeringen inför byggandet – ett resultat av att Vetenskapsrådet skrivit under två så kallade ”memorandum of understanding” för Sveriges räkning.
(Text: Jessica Rydén)

– Projekten blir bland de första som behandlas inom Vetenskapsrådets nya kommitté för infrastrukturfrågor, KFI. Att vi valt att engagera oss i de här anläggningarna beror på att det finns ett stort intresse bland forskare i Sverige att delta i den tekniska utformningen och i kommande banbrytande experiment, säger Lars Börjesson, huvudsekreterare för KFI. Genom att vi är med i ett tidigt skede i planeringen har vi goda möjligheter att påverka.

De dokument som Vetenskapsrådet undertecknat betyder att Sverige förbundit sig att vara med och ta fram underlag inför byggandet av röntgenfrielelektronlasern XFEL* utanför Hamburg och acceleratoranläggningen FAIR* utanför Darmstadt. I praktiken innebär det att svenska forskare och representanter för Vetenskapsrådet finns med i olika arbetsgrupper och diskuterar allt från kommande organisationsformer och ekonomi till hur tekniken och de vetenskapliga experimenten ska utformas.

– Anläggningarna kommer att bli de bästa i sitt slag, och vi har flera svenska forskargrupper som är starka inom de forskningsområden som berörs. Men än så länge har vi inte investerat några pengar, och på vilket sätt Sverige ska ingå i framtida organisationsformer är långtifrån klart, säger Lars Börjesson.

Tillgång till bästa tekniken
Janos Hajdu, professor i biofysik vid Uppsala universitet, deltar i en arbetsgrupp som planerar experiment med röntgenfrielelektronlasern som ska byggas utanför Hamburg. Vid den planerade anläggningen kommer svenska forskare att få tillgång till den absolut bästa tekniken och kan ta hem värdefull kunskap till Sverige, menar han. Beräkningar gjorda av hans forskargrupp visar att lasern kommer att göra det möjligt att för första gången se individuella makromolekyler och virus på atomär nivå. Detta öppnar i förlängningen för möjligheten att exempelvis följa hur virus infekterar cellen, förklarar han entusiastiskt.

Även vid acceleratoranläggningen FAIR väntas nydanande forskning om bland annat bildandet av universum. Håkan Danared, ställföreträdande föreståndare vid Manne Siegbahnlaboratoriet, Stockholms universitet, är med i utvecklandet av den nya tekniken vid FAIR. Han berättar att forskarna vid Manne Siegbahnlaboratoriet arbetar för att CRYRING-acceleratorn som finns där ska flyttas till den tyska anläggningen. Det ser han som ett talande exempel på hur acceleratorforskningen alltmer bedrivs i internationella samarbeten, på hur forskningen koncentreras till färre men mer avancerade anläggningar.

Inget enskilt land kan bekosta
– Självklart är det viktigt att vi har en bra basforskning i Sverige, säger Håkan Danared. Men samtidigt måste man inse att inget enskilt land kan bekosta den teknik som behövs för framtida forskning inom kärn- och hadronfysik.

Tidigast i början av 2006 väntas ett beslut om i vilken form Sverige ska ingå i anläggningarnas organisation. Investeringskostnaderna beräknas till runt en miljard euro per anläggning. Initiativen togs av tyska staten, men projekten bedrivs nu som europeiska samarbeten. Omkring 2012 ska anläggningarna stå klara.

Tydligare när bidrag kan dras in

Hittills har det varit oklart under vilka omständigheter Vetenskapsrådet kan avbryta utbetalning av ett forskningsbidrag. Genom ett tillägg i bidragsvillkoren blir det nu tydligare vad som gäller.

– För att rådet ska kunna avbryta utbetalning av ett beviljat bidrag krävs en klar grund i instruktion och avtal, säger Bengt Westerberg, ordförande i Vetenskapsrådet. Men fram till nu har det saknats riktlinjer för vad som kan ge upphov till ett sådant beslut.

Från och med den 1 januari 2005 kompletteras de generella bidragsvillkoren med en klausul där det står att följande omständigheter kan göra att Vetenskapsrådet avbryter utbetalningen av ett bidrag:

• Ändrade förutsättningar för att bedriva den avsedda forskningen.
• Oriktiga uppgifter i ansökan, eller utelämnande av uppgifter som krävs, liksom underlåtenhet att under projektets gång rapportera sådana nya omständigheter som enligt beslutsvillkoren ska rapporteras.
• Ekonomiska oegentligheter.
• Oetiskt handlande.
• Att projektledaren genom annat förfarande visat sig klart olämplig att uppbära bidrag från rådet.

I tillägget står också att om det skulle komma fram uppgifter som pekar på någon av dessa omständigheter, så ska Vetenskapsrådet ta initiativ till en utredning. Första steget i utredningen är att begära in ett yttrande från den högskola där forskaren är anställd. Utifrån detta bedömer man sedan hur man ska gå vidare. Gäller det misstanke om brott mot god forskningssed anlitas exempelvis rådets expertgrupp för frågor om oredlighet i forskningen.

Även om utredningen skulle visa att det finns grund för misstankarna, drar Vetenskapsrådet inte med nödvändighet in sitt bidrag. Först prövar man om omständigheterna är relevanta för det aktuella forskningsarbetet. För att skapa en enhetlig praxis tas beslutet sedan av Vetenskapsrådets styrelse, inte av det ämnesråd inom vars ansvarsområde det aktuella forskningsprojektet ämnesmässigt faller.

Utredningen är inte uttryck för ett disciplinförfarande. Däremot kan ett pågående rättsligt eller disciplinärt förfarande ha betydelse för Vetenskapsrådets ställningstagande. Det gör att myndigheten också kan besluta att hålla inne medel i avvaktan på utgången av ett sådant.

– Vetenskapsrådet har ett ansvar för att de offentliga medel som myndigheten fördelar till forskning används korrekt och effektivt, säger Bengt Westerberg. Därför måste vi ställa upp tydliga krav i samband med att ett bidrag beviljas. Det handlar också om att upprätthålla förtroendet för forskningen, och om att Vetenskapsrådet har ett särskilt ansvar för att utveckla etiken i svensk forskning.

– Man kan utgå från att den här klausulen i praktiken sällan kommer att behöva tillämpas, menar han. Undantaget är den första punkten – att förutsättningarna har ändrats – men då detta händer fattas beslutet normalt i full enighet med projektledare och värdhögskola. Markeringen av de övriga omständigheterna kan framförallt ha betydelse i preventivt syfte.

De generella villkor som gäller för bidragsbeslut – och därmed även det nya tillägget – är gemensamma för Vetenskapsrådet, FAS och Formas, och har fastställts efter överläggningar med SUHF.