Archives juni 2004

Debatt: Framtidens forskning & Forskningens framtid

Den globala konkurrensen sätter press på universitet och finansiärer att koncentrera resurserna, med allt knepigare urvalsproblem som följd.

En undersökning av medborgarnas syn på vetenskap och forskare som VA låtit göra visar att 70 procent av allmänheten tycker att forskningen huvudsakligen ska ägna sig åt områden som kan ge nyttiga resultat, snarare än att ledas av nyfikenhet. Bara 30 procent.

Sharon Jåma: Forskarna vill följa sin nyfikenhet, medan allmänheten vill att forskningen ska vara nyttig. Hur ska forskarsamhället förhålla sig till det?

Lena Hjelm-Wallén: Gapet mellan vad allmänheten vill och vad forskarna vill får inte bli hur stort som helst, det är trots allt medborgarna som finansierar forskningen. Visserligen bestämmer allmänheten över forskningen genom politikerna, men de senare agerar inte i ett vakuum. Därför måste det finnas en dialog, där forskarna inte bara informerar utan även lyssnar.

Sören Holmberg: Forskarna måste bli bättre på att förklara motiven till sin forskning. I USA finns en intressant modell med medborgarpaneler. Man väljer ett ämne och samlar ett antal slumpvis utvalda medborgare som får lyssna till och diskutera med forskare och andra insatta personer. Deltagarnas inställning mäts både före och efter mötena. Det ger forskarna en möjlighet att utveckla sina argument, samtidigt som beslutsfattarna får tillgång till en upplyst opinion.

Erna Möller: Vi vet inte var nästa viktiga upptäckt kommer. Det bästa sättet att visa varför nyfikenhetsforskning behövs är att ge exempel från historien. De flesta håller med om att det är bra att det finns insulin för de diabetessjuka, att penicillin upptäcktes och att man inte behöver vara rädd för smärta vid förlossning eller om man får en tandinfektion. Viktiga upptäckter har inte planerats. Man kan lära från historien hur kunskapen faktiskt kommit till.

Sverker Ljunghall: Kanske blandar man ibland ihop nyfikenhet med planlöshet. Tittar man på hur stora upptäckter skett, så ser man att de ofta gjorts av personer som varit väl pålästa och därför kunnat se när de stött på något viktigt och oväntat. Samtidigt tror jag att man måste vara uppriktig och säga att alla som utbildas till forskare inte kommer att utföra innovativ forskning. Värdet ligger också i att vi får ett samhälle med utbildade människor.

SJ: Men är det inte rimligt att den forskning medborgarna finansierar ska vara till nytta?

Pär Omling: Det finns nog en missuppfattning om att all grundforskning sker utan att det finns behov i botten. Det kan vara så, men ofta är nyfikenhetsforskning mycket välmotiverad. Inom mitt eget område, fysiken, kan det i realiteten vara svårt att få pengar till grundforskning som ”bara” syftar till teorier med större ”inre skönhet”. Sätter man in forskningen i en kontext där den kan lösa något problem som intresserar folk, är det mycket lättare att få anslag.

EM: KA Wallenbergs stiftelse är en av de största finansiärerna av svensk forskning. Frågan är om också vi ska satsa på de det som gynnar företagen. Men vem vet var nästa stora genombrott kommer? Eftersom de immateriella rättigheterna är så viktiga för företagen, är det risk för att svenska forskare går miste om patent och rättigheter om man främst satsar på den företagsnära och tillämpade forskningen.

SJ : Det sägs ofta att Sverige är ett litet land som inte kan satsa på allt. Hur ska vi välja?

PO: Vi måste behålla bredden så att vi har kompetens inom landet om något nytt område kommer fram. Eftersom man inte kan veta i förväg var genombrotten sker råder stor enighet om att bästa sättet är att satsa på den forskning som håller högst kvalitet. Samtidigt måste vi i forskarsamhället vara beredda att anta utmaningen och sätta in resurser när det kommer viktiga genombrott.

EM: Jag tror inte att man ska säga att det ska råda ett visst förhållande mellan exempelvis nytto- och nyfikenhetsforskning. Steget från grundforskning till kommersiellt utnyttjande är väldigt kort i dag. Det avgörande är att man tidigt ser vad som går att utveckla.

SL: Personligen är jag livrädd för talet om strategiska områden. Det antyder att vi vet var vi kommer att befinna oss om tio år, och det gör vi inte. Om Sverige ska fortsätta vara framgångsrikt tror jag att det är de duktigaste forskarna vi måste satsa på.

SJ: Vissa universitet, exempelvis Cambridge i Storbritannien, är särskilt bra på att genera framstående forskare och vinna nobelpris. Det talas alltmer om att vi måste satsa på starka och kreativa forskningsmiljöer. Men vad är det som gör miljöer kreativa?

Bertil Andersson: Kreativa forskningsmiljöer är svåra att definiera, men man kan säga att de kännetecknas av excellens och attraktionskraft, men också av många kontaktytor och ett ständigt flöde av information. Det finns alltid en ledare som forskar själv och som har det övergripande ansvaret.

Christina Ullenius: Att ha gott om resurser är naturligtvis viktigt. Samtidigt kanske man måste skilja mellan styrka, produktivitet och kreativitet. Det som ger kreativitet är inte pengar utan glädje, trygghet, att verka i en miljö med gränsöverskridande möten där man kan kasta ur sig idéer utan att bli ifrågasatt.

Jan Nygren: Jag tror att det är viktigt med långsiktig, uthållig finansiering. Man måste veta att man får misslyckas utan att pengarna försvinner.

SJ: Går det att skapa sådana miljöer, och i så fall hur?

BA: Ska vi etablera starka forskningsmiljöer i Sverige ska det ske genom en bottom-up process, precis som vid andra anslag. Det viktiga är att ledningarna vid universiteten bejakar duktiga forskare och ger stöd både i den egna organisationen och gentemot finansiärerna.

JN: Jag tror inte att Vetenskapsrådet eller någon annan myndighet ska bestämma vad som är bra forskning. I stället borde finansieringssystemet belöna de universitet och högskolor som visar att de satsar på fokusering och samverkan nationellt och internationellt. Idag belönas splittring.

EM: Jag ställer mig lite undrande till talet om stora strukturer och starka ledare. Man får inte glömma att det som får unga människor att kämpa vidare med utbildningsbidrag och doktorandtjänster är friheten att välja sitt projekt själv och ta ansvar för det. Och ser man hur våra starkaste miljöer i Sverige har uppstått så är det inte sällan en eller ett fåtal ledande personer som på egen hand lyckats dra till sig duktiga forskare från hela världen.

JN: Vi måste inse att om vi hittar en miljö som vi vill satsa ordentligt på, kan det innebära att en annan miljö försvinner. Det finns en rädsla bland alla inblandade att erkänna att det kommer att göra ont på sina ställen. Men vi lever i en värld med allt större konkurrens, som inte kommer att ta någon hänsyn till att vi tvekar.

CU: Självklart kan inte forskning inom alla områden finnas på alla orter, kanske inte ens i Sverige. Problemet är att universiteten inte bara ska bedriva forskning, utan även undervisa. Om vi vill ha disputerade lärare blir frågan till slut om vi kan ha undervisning inom alla utbildningsområden. Jag tror att vi blir tvungna att diskutera arbetsfördelningen i Sverige och kanske får vi kanske också avstå från utbildning inom vissa områden i Sverige.

Unga framstående forskare till Sverige genom EURYI

Från och med i höst deltar Vetenskapsrådet i en utlysning av stipendier till unga framstående forskare från hela världen. Syftet med programmet är att öka forskarrörligheten, och att locka unga forskare till de medverkande länderna och därmed bygga upp en framtida forskningspotential.

Genom European Young Investigators Awards, EURYI, kan unga framstående forskare få stipendium på fem år för att arbeta vid en forskningsinstitution i något av de länder som deltar i programmet. Forskare från alla länder är berättigade att söka. För att komma i fråga krävs mellan två och tio års erfarenhet efter disputation.

Under fem år framöver satsar myndigheten 2 Mkr om året i detta internationella program. Eventuellt blir det en samfinansiering med FAS, Formas och VINNOVA.

EURYI startades av European Heads of Research Councils, EUROHORCs, i samarbete med European Science Foundation, ESF. Huvudmän i EURYI är de medlemsorganisationer i EUROHORCs som gått med i programmet. Det hela fungerar så att medlemsorganisationerna köper andelar i programmet. Varje andel berättigar till en ansökan. Vetenskapsrådets satsning på 2 Mkr berättigar Sverige att lämna in totalt fem ansökningar, men garanterar inga stipendier till svenska forskare.

Sin första utlysning hade EURYI år 2003 – de forskare som får bidrag i den utlysningen börjar sin femårsperiod hösten 2004.

I september sker den utlysning som Vetenskapsrådet nu deltar i. Sista ansökningsdatum blir i början av december. Ansökan lämnas in genom den institution vid vilken EURYI-stipendiaten avser att forska. I Sverige går denna ansökan till Vetenskapsrådet, som under januari och februari gör en första prövning där såväl institutionen som forskaren granskas.

De fem ansökningar Vetenskapsrådet väljer ut går vidare till ESF i mars 2005. Det slutliga urvalet görs under senare delen av våren av en kommitté som tillsatts av företrädare för alla deltagande organisationer. Beslut fattas i juni – juli 2005. Forskningsperioden inleds hösten 2005.

Ansökningarna till EURYI ska inte vägas mot andra bidrag från Vetenskapsrådet.

– I och med att de kommer under en annan period än Vetenskapsrådets stora ordinarie utlysning kan det bli svårt att organisera en bedömning av de ordinarie beredningsgrupperna, säger Pär Omling, generaldirektör på Vetenskapsrådet.

Det hela är ett exempel på något som kan bli vanligare i framtiden, när vi deltar i europeiska satsningar, menar han:

– Vi måste hitta modeller där vi följer den gemensamma tidsplaneringen, utan att släppa på kvalitetskraven. Bygger vi upp ett antal olika beredningsprocesser utan samordning, leder det både till extra belastning på alla de forskare som ställer upp och medverkar i bedömningarna, och till stora kostnader. Hur beredningen ska gå till i det här fallet påverkas också av om det blir en samfinansiering med en eller flera andra svenska finansiärer. Blir det så bör vi ju genomföra granskningen tillsammans.