Alla inlägg av vetenskapsredaktor

Ulf P Lundgren har engagerat sig för att utveckla skolan och lärandet under lång tid. Under en rad utbildningsministrar har han varvat olika myndighetsuppdrag med forskning om läroplaner och undervisningsplanering. Karriärens hittills tyngsta uppdrag var att som generaldirektör för Skolverket leda avregleringen av skolan och överlämningen till kommunerna i början av 1990-talet.

– Även om denna genomgripande förändring var en stimulerande uppgift knäckte den mig nästan. Det var allt från mordhot till enormt mycket arbete.

Idag har Ulf P Lundgren återupptagit sin forskning och är professor i pedagogik i Uppsala. Han leder också uppbyggnaden av en forskningsdatabas med bland annat material om skolan som Skolverket samlar in.

Vill utveckla forskningen
Den nya huvudsekreteraren som tillträder i sommar är ganska kritisk till mycket av forskningen om skolan. När han återvände till akademin blev han förvånad över hur långt från verkligheten många av kollegornas frågeställningar var.

– Avhandlingar jag läser är ofta uppbyggda som ståtliga marmortrappor, men när man kommer upp står där bara ett dass. Forskarna lyckas inte alla gånger föra sina teoretiska resonemang till slut och komma fram till något relevant om vad som händer i skolan.

Möjligheten att vara med och utveckla området var en av anledningarna till att Ulf P Lundgren tackade ja till uppdraget som huvudsekreterare. Utbildningsvetenskap har en viktig roll att fylla, menar han. Det gäller i synnerhet forskningen kring lärande, i och med att detta område bara har sin naturliga hemvist här. Den pågående satsningen på så kallade praxisnära projekt med forskning som har ”en fot i klassrummet” är ett bra sätt för att fördjupa förståelsen av processerna för både ut- och inlärning i skolan, tror Ulf P Lundgren.

Ett övergripande mål i det kommande arbetet är att verka för att regeringens satsning på utbildningsvetenskap blir permanent. Inför kommitténs framtid är det viktigt att synliggöra den intressanta forskning som kommit fram genom satsningen på ämnet.

– Forskarna måste också höras mer i samhällsdebatten och bidra till en bättre diskussion om utbildning. Via media får politiker ofta en föråldrad och fyrkantig bild av skolan.

Bra med ämnesbredd
Ulf P Lundgren menar att det är viktigt att forskare med en bakgrund i andra ämnen än pedagogik välkomnas inom utbildningsvetenskapen. Att det kan vara kontroversiellt har han själv erfarenhet av från slutet av 1960-talet när han som ung psykolog började med klassrumsforskning.

– Jag har svårt att förstå tanken att forskning i ämnet främst ska röra lärarutbildningen och bara utföras av lärare. Det är som att hävda att läkarutbildningen bara ska luta sig mot läkare och inte ta in kunskaper från exempelvis biomedicinare och psykologer. Att få in forskare med nya infallsvinklar på processerna för lärande i skola och yrkesliv berikar utbildningsvetenskapen.

Fakta: Utbildningsvetenskapliga kommittén
Regeringen inrättade år 2001 en utbildningsvetenskaplig kommitté inom Vetenskapsrådet. Från början gällde satsningen tre år, men förlängdes sedan till år 2005.
Kommitténs uppdrag är att främja forskning med relevans för lärarutbildning och pedagogisk yrkesverksamhet. Det innebär forskning om lärande, kunskapsbildning, utbildning och undervisning.

Klimat-,miljö- och hälsoforskning är ämnen som avhandlas då Eu/Fou-rådet arrangerar Views on Research and Innovation för EU:s politiker och tjänstemän. Andra frågor som tas upp är hur forskningen ska organiseras och hur innovationer ska stimuleras.

Under våren och hösten 2004 anordnar Eu/Fou-rådet tillsammans med svenska forskningsfinansiärer en seminarieserie i Bryssel. Tanken är att dels visa på forskningsområden där svensk forskning ligger i den internationella frontlinjen, dels visa på områden som kan vara aktuella inför det sjätte ramprogrammet.

Två av de nio seminarierna står Vetenskapsrådet för. Det första av dessa, Genderspecific health issues, ägde rum i slutet av april.

– Hittills har gensvaret varit över förväntan säger Gunnar Sandberg, chef vid Brysselkontoret. Seminarierna har lockat en stor publik och de efterföljande debatterna har visat att ämnena engagerar, men också att Sverige ligger långt framme inom många områden.

Nästa seminarium som arrangeras av Vetenskapsrådet handlar om Europas arbetsmarknad och berör arbete, integration och medborgarskap. Alla seminarier avslutas med en konsert arrangerad av Kungl. Musikhögskolan i Stockholm.

Den 7 augusti är det äntligen dags för polarexpeditionen ACEX att ge sig i kast med uppgiften att ta upp sediment från branten av Lomonosovryggen, på cirka 1 000 meters vattendjup. En av forskningsledarna är Jan Backman från Stockholms universitet.

Sediment på havsbotten i Ishavet vid Arktis kan visa hur klimatet i Arktis förändrats under de senaste 45-55 miljoner åren. Därmed kan det ge svar på varför jorden gått från ett varmt till ett kallt klimat – för 45-55 miljoner år sedan fanns nämligen ingen is i Arktis. Indikationer om att det blivit varmare i Arktis de senaste decennierna, gör studierna högst relevanta för dagens klimatproblematik.

I armadan ingår ett borrfartyg och två isbrytare, varav en svensk, som ska hålla borta is från borrfartyget. Expeditionen är den första inom ramen för det internationella oceanborrningsprogrammet IODP, där Europa deltar genom konsortiet ECORD. Sverige är med i ECORD via Vetenskapsrådet.

I Forska nr 1 2003 berättade geologen Jan Backman om planerna för expeditionen. Då var det ännu osäkert om den skulle bli av.

Tidigare forskning har visat att kvinnor har lägre smärttrösklar och lägre smärttolerans än män. Det visar också den första delstudien i den avhandling som Birgitta Hellström vid Psykologiska institutionen vid Stockholms universitet nyligen lagt fram.

Resultaten visar även att de kvinnor som hade lägre smärttrösklar rapporterade mer av vanligt förekommande besvär, jämfört med dem som hade högre smärttrösklar. Studien visar också att smärtkänsligheten hos kvinnor varierar under menstruationscykeln, med lägst smärtkänslighet då östrogennivåerna normalt är höga.

Studier av könshormonernas effekt på smärtupplevelsen under menstruationscykeln har givit varierande resultat. I den andra delstudien undersöktes hur kvinnor med kroniska besvär skattar sin smärta under tre på varandra följande menstruationscykler. Resultatet visade att kvinnorna skattade sin smärta som lägst under ägglossningen, då östrogennivån når sin högsta nivå. De skattade sin smärta som högst, då östrogennivån är som lägst, under den premenstruella fasen. Resultaten visar att kvinnors smärtupplevelse varierar under menstruationscykeln olika faser. Detta kan ha stor betydelse för förståelsen av kvinnors smärtupplevelser.

Kroniska stresstillstånd med förhöjda kortisolnivåer under en längre tid kan vara en allvarlig hälsorisk. Tidigare studier har visat att kortisol är en viktig markör för arbetsrelaterad stress. Kvinnor som arbetar heltid löper större risk än män att drabbas av stressrelaterade sjukdomar, som kan bero på den totala arbetsbördan för betalt och obetalt arbete. Det framgår i den tredje delstudien. Den visade att de kvinnor som arbetar övertid mer än 10 tim/vecka hade dubbelt så höga kortisolnivåer, jämfört med de som arbetade mindre än10 tim/vecka övertid, och de som arbetade en normal arbetsvecka. De som arbetade extremt mycket övertid rapporterade att de kände större ansvar för sina barn än de andra grupperna. Den höga kortisolnivån kan vara orsakad av övertidsarbete i kombination med ansvaret för barn. Mer än hälften av dessa kvinnor arbetade inom lågstatusyrken, där höga krav i kombination med litet inflytande kan bidra till en högre stressnivå. Kronisk stress med förhöjda kortisolnivåer kan vara en allvarlig hälsorisk, som högt blodtryck, minskad utsöndring av köns- och tillväxthormoner, försämrat immunförsvar, förändrade insulinnivåer och till en förkrympning av hippocampus, i den inre delen av hjärnan, som kan ge allvarliga minnesförändringar.

Från den teoretiska bakgrunden och de empiriska studierna är det uppenbart att kvinnor är mer smärtkänsliga än män, och att sinnesförnimmelser och sinnestillstånd varierar under menstruationscykelns olika faser. När det gäller stress och utbrändhet bland kvinnor är det viktigt att ta hänsyn till kvinnors totala arbetsbörda, för betalt och obetalt arbete.

En särskild nationell satsning på forskning om hälsoeffekter av elektromagnetiska fält är inte befogad. Däremot kan Sverige bidra till den internationella kunskapsutvecklingen på området. Det menar Vetenskapsrådets expertgrupp, som på uppdrag av regeringen värderat och analyserat den nationella forskningen om hälsoeffekter av elektromagnetiska fält.
(Text: Jessica Rydén)

– En kortvarig och koncentrerad satsning kommer inte att kunna ge några svar på till exempel frågan om det är farligt att tala mycket i mobiltelefon, säger Göran Grimvall, professor i fysik och en av ledamöterna i expertgruppen. Sjukliga förändringar som cancer kan ta decennier att utveckla. Forskningen kan därför inte ge några snabba besked om de elektromagnetiska fältens eventuella samband med utvecklande av cancer.

En annan orsak till att expertgruppen inte förespråkar en kortvarig satsning är att hypoteserna i forskningen kring elektromagnetisk strålning är väldigt svaga. Forskarna vet helt enkelt för lite om vad de ska leta efter, och då är det inte relevant att tillfälligt satsa särskilda pengar när det samtidigt finns annan angelägen medicinsk forskning av hög kvalitet, förklarar Göran Grimvall.

Staten bör istället investera pengar i de forskningsprojekt som håller den högsta vetenskapliga kvaliteten och har bäst förutsättningar att i ett internationellt samarbete bidra till mer kunskap, anser expertgruppen. Den framhåller de goda möjligheter till långsiktig epidemiologisk forskning som finns i Sverige. De svenska, unika personregistren bör kunna utnyttjas av forskare över hela världen som vill göra långtidsuppföljningar av förändringar i hälsan i en befolkningsgrupp. En tanke som Vetenskapsrådet redan anammat.

– Vetenskapsrådet utreder just nu hur en satsning på registerbaserad forskning ska organiseras, berättar Madeleine Leijonhufvud, biträdande generaldirektör på Vetenskapsrådet. Ett alternativ är att inrätta ett större internationellt institut för registerforskning, ett annat att skapa ett nätverk där universitet och forskningsråd från hela världen inbjuds att medverka.

Cellbiologi är ett annat forskningsområde som expertgruppen bedömer har potential att komma fram med vetenskapliga resultat av hög kvalitet i Sverige. En forskargrupp vid Lunds universitet har presenterat intressanta resultat om vad som händer i cellerna vid påverkan av elektromagnetiska fält, men det behövs mer forskning på området för att verifiera resultaten.

I Sverige finns runt tio forskargrupper som bedriver forskning med relevans för kopplingen mellan elektromagnetiska fält och eventuella hälsoeffekter. Forskningen är till 80 procent statligt finansierad. Enligt expertgruppen håller den generellt sett en tillfredsställande nivå. I flera fall är standarden hög, och i något fall mycket hög vid en internationell jämförelse, även om den absoluta internationella lyskraften saknas. Expertgruppen pekar också på de stora metodologiska problem som överlag präglar forskningen.

Massförökning av gran med de bästa generna kan förverkligas genom kloning av fröembryon. Om metoden automatiseras, kan så kallad somatisk embryogenes bli ett kraftfullt verktyg för framtida virkesproduktion. Det presenterar Karl-Anders Högberg i sin avhandling vid SLU.

Två metoder är praktiskt möjliga att använda för massförökning och förädling: sticklingförökning och somatisk embryogenes. Sticklingförökning betyder att man klipper skott från granar och sticker dem i en miljö med hög luftfuktighet och optimal temperatur. Vid skottbasen bildas då rötter och resultatet blir en ny planta. Somatisk embryogenes är en metod som i stället för att använda granskott, genererar växande vävnadskulturer från fröembryon. Från dessa cellvävnader kan man få somatiska embryon att bildas, vilka får gro och utvecklas till plantor. Alla plantor som härstammar från ett och samma fröembryo har samma arvsanlag och bildar en klon. På motsvarande sätt är alla sticklingplantor som härstammar från samma ursprungsplanta en klon.

Sticklingförökning utnyttjas redan för att effektivisera förädlingen, men har nackdelen att endast unga plantor låter sig förökas. Genom somatisk embryogenes kan man komma runt problemet, då vävnadskulturerna kan lagras i flytande kväve under lång tid. Detta betyder att man kan testa klonerna under valfri tid och därefter massföröka de som visat sig vara bäst.

Förmågan att kunna förökas med somatisk embryogenes är genetiskt betingad och alla fröembryon som inkluderas kommer inte att kunna bilda plantkloner. Något samband mellan förökningsförmåga och viktiga skogliga egenskaper som tillväxt, tillväxtrytm eller kvalitetsegenskaper har inte kunnat påvisas. Behandlingar under förökningen i de tidiga stadierna kan påverka plantans utveckling under åtminstone två år. En tidig utveckling av rotsystemet under groningen var gynnsamt och om sidorötter utvecklades i ett tidigt skede, förbättrades plantans tillväxt markant de närmaste två åren.

Somatisk embryogenes är en mycket snabb metod och hundratusentals plantor av en klon kan produceras inom två år. Priset är ännu alltför högt för praktisk tillämpning, men om automatisk hantering av embryon kan utvecklas kommer priset att sjunka drastiskt och somatisk embryogenes kommer då att bli ett kraftfullt verktyg för framtida produktion av granvirke med särskilt utvalda och värdefulla kloner.

Nu ställer tunga forskningsfinansiärer ökade krav på effektivitet och samordning när det gäller resurserna vid landets största renrum – högkvalificerade laboratorier med extremt dyrbar utrustning.
Ett nytt nätverk, initierat av Vetenskapsrådet, ska bromsa kostnadsökningen nationellt och få fart på användningen av laboratorierna.
Vinnare är de enskilda forskare som lättare får tillgång till renrummen. Forskningsfinansiärerna slipper dubbelfinansiering av utrustning.

– Vi ställer hårda krav på laboratorierna att föra en konstruktiv dialog om prioriteringar och att ytterligare specialisera sina respektive verksamheter, säger Pär Omling, generaldirektör på Vetenskapsrådet.

De berörda laboratorierna är Electrumlaboratoriet vid KTH, MC2 processlaboratorium vid Chalmers och Ångströmlaboratoriet i Uppsala. Dessa drivs med helt andra kostnader än de mindre och mer högspecialiserade renrum som finns vid till exempel universiteten i Lund och Linköping.

Den dyra driften av de kvalificerade renrummen har gjort att de som använder laboratorierna får ta ett allt större eget ansvar för driften, vilket fått till följd att tröskeln för att ta sig in i dem blivit högre och högre, både ekonomiskt och kompetensmässigt.

För att samordna investeringsbehovet , undvika dubblerad utrustning och ge fler forskare möjlighet att använda dessa laboratorier går nu Vetenskapsrådet, Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, Stiftelsen för Strategisk Forskning och VINNOVA samman och finansierar ett nätverk. Var och en satsar fem miljoner per år under en treårsperiod.

Akut behov av samordnade resurser
Renrum används vid mikrofabrikation, det vill säga vid framställning av komponenter i extremt liten skala, såsom mikro- eller nanometer. Tekniken används inom exempelvis mikroelektronik, optik, atomfysik, sensorteknik och bioteknik. När renrum började byggas upp i Sverige var både konjunktur och finanser bättre. I dag är det ekonomiska läget betydligt tuffare både inom och utom forskarvärlden, och behovet av samordnade resurser därför alltmer akut.

– Att finansiera avancerade renrum från forskarnas ordinarie anslag går inte längre, säger Pär Omling. Tillkomsten av Vetenskaprådet och VINNOVA har också gett andra förutsättningar än tidigare att samordna nationell finansiering.

Större rörlighet krävs
I framtiden måste forskarna bli mer rörliga och kunna ta sig dit den relevanta utrustningen finns. Att laboratorierna ska gå mot en ökad specialisering betyder dock inte att forskningen ska specialiseras mer. Flera av dem som Forska talat med tror istället att effekten kan bli den motsatta – en breddning av tillämpningen. Genom att intensifiera kontakterna med industrin och genom att ge fler forskare tillgång till de kvalificerade renrummen kan mikrofabrikation spridas som en teknik att använda inom nya områden.

Anders Flodström, rektor för KTH, menar att den specialisering som det talas om till stor del redan är genomförd. Han ser två alternativa scenarier inför framtiden, båda positiva:

– Antingen blir det en andra vår för den här tekniken med en förnyelse och breddning av tillämpningen eller också handlar nätverket mer om ett bättre resursutnyttjande för att inte sprida de nationella resurserna ännu mer.

Redan 2002 påpekade en internationell utvärderingsgrupp att Sverige har mycket avancerade anläggningar för mikrofabrikation, men att de nationella tillgångarna inte är tillräckligt samordnade och att anläggningarna drivs med överkapacitet.

Sören Berg, professor i elektronik vid Ångströmlaboratoriet i Uppsala, fick då i uppgift att leda arbetet med att samordna resurser vid de största renrummen, ett arbete som nu utvecklas och intensifieras i det nya nätverket. För hans efterträdare, nätverkets koordinator, blir uppgiften att aktivt marknadsföra renrummen för nya, potentiella användare inom forskarvärlden och näringslivet. En uppgift som laboratoriechefer inte har tid eller resurser för.

Nya möjligheter för enskilda forskare
Den samordnade finansieringen öppnar dessutom nya möjligheter för enskilda forskare att komma in på laboratorierna. Något man i sin tur hoppas ska ge en ökad och mer effektiv användningen av dessa.

– I dag måste man i princip tillhöra en forskargrupp knuten till de namngivna laboratorierna för att få tillgång till renrummen, vilket stänger ute många, berättar Sören Berg. Nu anställer vi ingenjörer som ska finnas på plats vid de tre laboratorierna och bistå externa användare med teknisk support.

För Anita Lloyd Spetz vid Linköpings universitet är detta en välkommen nyhet. Hon forskar kring kemiska sensorer och är i dag hänvisad till att jaga samarbetspartners eller försöka samköra med andra forskningsprojekt för att få tillgång till renrumsfaciliteterna vid Chalmers och KTH. Renrummet som finns i Linköping är mycket litet och enbart designat för enklare processning.

– Det är jättebra att samordna nationella resurser, säger hon. För oss blir det en väldig skillnad att veta att det finns särskilda tekniker även för oss på de tre större laboratorierna och att man inte behöver forskningspengar knutna dit för att komma in.

Nätverket kommer att ledas av en styrelse som även fördelar de årliga anslagen. Det löpande arbetet sköts av en projektanställd koordinator. I dagsläget är varken styrelse eller koordinator tillsatt.

”Kunskap som inte kan förmedlas är död” hörde jag nyligen någon säga. Ett sådant yttrande kan verka lite tillspetsat, men tyvärr tror jag att det innehåller en viss sanning. Mycken av den kunskap som produceras av forskare och vetenskapare är i praktiken död för många människor.

Inte, naturligtvis, för forskarvärlden. Där lever kunskapen. Och givetvis har det gjorts en hel del för att föra ut forskningen till den breda allmänheten. Ändå är forskningens resultat ofta egendomligt och oförtjänt okända.

Våra huvudmän uttrycker för sin del en högst legitim önskan att vi skall föra ut forskningens innehåll.

Naturhistoriska riksmuseet bedriver en omfattande forsknings- och publik verksamhet som baserar sig på museets stora samlingar. Det är ytterst dessa samlingar, med sina dolda och uppenbara betydelser, som är grunden för den kunskap som vi vill förmedla. Frågan om hur detta kan ske på bästa sätt upptar mycket av vår tid just nu.

Hösten 2002 genomfördes en internationell utvärdering av museets forsknings- och samlingsverksamhet för att få in friska tankar och idéer om hur vi skall kunna utveckla och organisera oss. I den kom det fram att vi har en skicklig och professionell forskningspersonal och förstklassiga samlingar.

Men det fanns också rekommendationer för att rusta Naturhistoriska riksmuseet inför framtiden, bland annat när det gäller att presentera forskningens resultat och stärka sambanden mellan forskning och publik verksamhet.

Vi arbetar nu med att utveckla museets arbete med förmedling och populärvetenskap, ”tredje uppgiften”, på ett sätt som kan fånga upp forskningens kompetens och anpassa information till olika användargrupper (åldrar, förkunskaper, användningsområden, myndigheter, journalister, politiker med mera).

Vi har studerat exempel på hur man arbetar med dessa frågor i andra länder och museer och funnit att samverkan forskning/publik verksamhet, förmedling, bör formaliseras på något sätt. Man kan t.ex. tänka sig att medarbetare från olika delar av museet bildar en permanent grupp som fungerar som ett ”nav”. Detta nav kan stödja arbetet med förmedling och populärvetenskap genom att samordna och organisera det, låta forskare och förmedlare mötas och överföra erfarenheter sinsemellan som gör dem mer skickade att korrekt och begripligt förmedla forskning och forskningsresultat till en större krets.

Ännu ett sätt som vi vill pröva är att att formera museets forskning i teman under rubriker som ”Naturmiljö och människa” eller ”Ekosystem och arthistoria” för att nämna två. Dessa ämnesövergripande teman möjliggör en tydligare koppling till samhällsrelevans och gör forskningens innehåll enklare att kommunicera till alla våra intressenter.

Naturhistoriska riksmuseet har nyligen formulerat en vision som enkelt uttrycker vår strävan. Den lyder: ”Vi vill öka alla människors kunskap om naturen och dess mångfald”. Det arbete som vi nu utför när det gäller kunskapsförmedling skall naturligtvis tjäna till att uppfylla vår vision och befästa vår identitet som ”den engagerade läraren”.

För att sluta cirkeln från det inledande påståendet vill jag påstå att ”Utan levande kunskap kan vi inte förstå, omhulda eller älska naturen i all dess mångfald”. Kunskap och kärlek utgör grunden för att vilja värna, försvara och bevara naturen och dess rikedom för framtiden. Om vi lyckas förmedla vår kunskap så att den viljan skapas hos de många människorna har vi, menar jag, gjort en någorlunda tillräcklig insats för att berättiga vår existens.

Att fler och tätare kontakter mellan forskare och politiker behövs, det var något man enades om under Forskningen Dag i riksdagen den 4 mars. När riksdagsledamöterna mötte forskare och forskningsfinansiärer fördes många konkreta önskemål fram om kunskapsöversikter och nya fora för kunskaps- och åsiktsutbyte.

Plenardebatter om EU:s utvidgning och samspelet mellan forskning och politik avlöstes av utskottsutfrågningar och mingellunch. Föredragen handlade om GMO, mutor och korruption, skatter och arbetsliv, transporter och kultur, stamceller och kreativitet. Initiativet till denna Forskningens Dag hade tagits av talmannen Björn von Sydow, som fick ta emot lovord för idén från alla håll.

Enigheten var stor om att detta var ett initiativ som ska följas av andra. Från podiet i plenarsalen lovade Vetenskapsrådets generaldirektör Pär Omling att pröva om man kan skapa en kontaktservice, modell ”ExpertSvar” för politiker.

Miljö- och jordbruksutskottet ordförande Catharina Elmsäter-Svärd vittnade om täta informationsträffar med bland andra forskare från SLU, Sveriges lantbruksuniversitet. Hon underströk att relationerna måste vara långsiktiga och inte minst uppriktiga:

– Det är viktigt att vi politiker får ta del av även de obekväma sanningarna!

Varför satsas inte mer på att ta fram kunskapsöversikter och sammanställningar av den forskning som gjorts på ett område, undrade några riksdagsledamöter. Formas huvudsekreterare Lisa Sennerby Forsse tog snabbt upp tråden:

– Kvalificerade kunskapsöversikter skulle ha ett stort värde som underlag för politiska beslut! Men det är viktigt att sådana analyser görs av etablerade forskare som har ett nätverk och en internationell överblick. I dag finns många hinder för att framställa kvalificerade kunskapsöversikter. Forskarnas tidsbrist är kanske det största. Andra hinder är brist på medel och oklarhet om vilket meritvärde en sådan produktion har.

– Vi behöver fortsätta diskussionen med politikerna om vilket behov samhället har av kunskapsöversikter och hur vi kan svara mot det. Ett annat intressant exempel på hur forskare kan förse samhället med kunskap är IPCC, en internationell panel av klimatforskare som tar fram vetenskapligt beslutsunderlag och gör framtidsprognoser, framhöll Lisa Sennerby Forsse.

5 444 ansökningar om medel till forskning har kommit in till Vetenskapsrådet i årets stora ansökningsomgång. 260 av dessa ansökningar gäller satsningen på starka forskningsmiljöer.

Alla ansökningar gäller forskning med start nästa år, 2005. Sammanlagt kommer över två miljarder kronor att delas ut från och med nästa år och tre till fyra år framåt.

Beredningsarbetet – som involverar mer än 400 forskare varav många är utländska experter – har redan startat. Under november tas beslut om vilka forskare och projekt som får medel.

Ansökningarnas fördelning
(förra årets siffra inom parentes)
• Humaniora och samhällsvetenskap: 992 (944)
• Medicin: 1 301 (1 300)
• Natur- och teknikvetenskap: 2 475 (2 092)
• Utbildningsvetenskap: 316 (271)
• Longitudinella ansökningar: 25 (40)
• Dyrbar utrustning: 76 (70)
• Starka forskningsmiljöer: 260*

(Siffrorna kan komma att ändras något.)

*Starka forskningsmiljöer är en ny utlysning från och med i år, där högst tio ansökningar kommer att beviljas.