Krönika: Kunskap som inte kan förmedlas är död

”Kunskap som inte kan förmedlas är död” hörde jag nyligen någon säga. Ett sådant yttrande kan verka lite tillspetsat, men tyvärr tror jag att det innehåller en viss sanning. Mycken av den kunskap som produceras av forskare och vetenskapare är i praktiken död för många människor.

Inte, naturligtvis, för forskarvärlden. Där lever kunskapen. Och givetvis har det gjorts en hel del för att föra ut forskningen till den breda allmänheten. Ändå är forskningens resultat ofta egendomligt och oförtjänt okända.

Våra huvudmän uttrycker för sin del en högst legitim önskan att vi skall föra ut forskningens innehåll.

Naturhistoriska riksmuseet bedriver en omfattande forsknings- och publik verksamhet som baserar sig på museets stora samlingar. Det är ytterst dessa samlingar, med sina dolda och uppenbara betydelser, som är grunden för den kunskap som vi vill förmedla. Frågan om hur detta kan ske på bästa sätt upptar mycket av vår tid just nu.

Hösten 2002 genomfördes en internationell utvärdering av museets forsknings- och samlingsverksamhet för att få in friska tankar och idéer om hur vi skall kunna utveckla och organisera oss. I den kom det fram att vi har en skicklig och professionell forskningspersonal och förstklassiga samlingar.

Men det fanns också rekommendationer för att rusta Naturhistoriska riksmuseet inför framtiden, bland annat när det gäller att presentera forskningens resultat och stärka sambanden mellan forskning och publik verksamhet.

Vi arbetar nu med att utveckla museets arbete med förmedling och populärvetenskap, ”tredje uppgiften”, på ett sätt som kan fånga upp forskningens kompetens och anpassa information till olika användargrupper (åldrar, förkunskaper, användningsområden, myndigheter, journalister, politiker med mera).

Vi har studerat exempel på hur man arbetar med dessa frågor i andra länder och museer och funnit att samverkan forskning/publik verksamhet, förmedling, bör formaliseras på något sätt. Man kan t.ex. tänka sig att medarbetare från olika delar av museet bildar en permanent grupp som fungerar som ett ”nav”. Detta nav kan stödja arbetet med förmedling och populärvetenskap genom att samordna och organisera det, låta forskare och förmedlare mötas och överföra erfarenheter sinsemellan som gör dem mer skickade att korrekt och begripligt förmedla forskning och forskningsresultat till en större krets.

Ännu ett sätt som vi vill pröva är att att formera museets forskning i teman under rubriker som ”Naturmiljö och människa” eller ”Ekosystem och arthistoria” för att nämna två. Dessa ämnesövergripande teman möjliggör en tydligare koppling till samhällsrelevans och gör forskningens innehåll enklare att kommunicera till alla våra intressenter.

Naturhistoriska riksmuseet har nyligen formulerat en vision som enkelt uttrycker vår strävan. Den lyder: ”Vi vill öka alla människors kunskap om naturen och dess mångfald”. Det arbete som vi nu utför när det gäller kunskapsförmedling skall naturligtvis tjäna till att uppfylla vår vision och befästa vår identitet som ”den engagerade läraren”.

För att sluta cirkeln från det inledande påståendet vill jag påstå att ”Utan levande kunskap kan vi inte förstå, omhulda eller älska naturen i all dess mångfald”. Kunskap och kärlek utgör grunden för att vilja värna, försvara och bevara naturen och dess rikedom för framtiden. Om vi lyckas förmedla vår kunskap så att den viljan skapas hos de många människorna har vi, menar jag, gjort en någorlunda tillräcklig insats för att berättiga vår existens.